Jag läste ju en John Green-bok på svenska för några veckor sedan och var inte helt övertygad. Men ni var så många som tyckte att jag absolut måste läsa på engelska för att förstå tjusningen, så på flygplatsen mot New York köpte jag Paper Towns.
Ni hade förstås rätt.
Men! Jag tror också att jag har kommit på varför jag var lite besviken förra gången. Jag trodde att John Greens språk och böcker var närmare typ Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer som nästan skriver i diktform. Men så är det ju inte riktigt, Greens böcker är ju snarare roliga och snabba med en tydlig plot. Verkligen inget fel med det, tvärtom, men när jag lyckades förstå honom på något vis var det mycket enklare att komma in i hans värld.

Paper Towns handlar om Q som varit förälskad i sin granne Margo sedan tidernas begynnelse. En kväll några veckor innan de ska sluta high school knackar hon på hans sovrumsfönster och ber honom att följa med på ett nattligt äventyr. Självklart tackar han ja.

När de sätter sig i bilen visar Margo sin inköpslista med de mest märkliga grejerna. De påbörjar sedan en rätt avancerad hämndaktion mot hennes otrogne pojkvän och alla som varit inblandade. Morgonen efter är Margo spårlöst försvunnen. Hennes föräldrar bryr sig inte nämnvärt, Margo har rymt förut. Men Q inser att den här gången är det annorlunda. När han bestämmer sig för att hitta henne upptäcker han att Margo har lagt ut små ledtrådar till honom som tar honom till platser där han aldrig tidigare varit.

Jag tyckte nog mer om den här än Förr eller senare exploderar jag. Paper Towns var himla spännande, jag visste aldrig riktigt vad som skulle hända på nästa sida och jag tyckte väldigt mycket om alla karaktärer och deras jargong sinsemellan. Man gillade liksom deras kompisgäng på ett fint sätt. En både rolig och sorglig bok.
.

Translation.
Finished reading Paper Towns by John Green a week ago. I read The fault in our stars in Swedish and wasn’t overwhelmed by the book. Reading John Green in the original language was a so much better experience and adventure.

En av de finare grejer med att ha ett förlag är att varje gång jag är där på möte får jag plocka med mig vilka böcker jag vill. Som att gå i en bokaffär och bara ”jag tar den där och den där och den där”. Alltså. Drömmen. <33
Hur som helst, förra gången jag var där fick jag den här. Var helt enormt peppad, för jag har hört så mycket bra om boken. Läste ut den på två dagar och även om inte ens halva januari gått är jag helt säker på att jag läst den bästa boken jag kommer att läsa detta år. Tror kanske vid närmare eftertanke att det är en av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv.

I juli, år 1897, ger sig Ingenjör Andrées expedition iväg i en vätgasballong mot Nordpolen. Ingen har någonsin lyckats ta sig dit och dessa tre svenska män vill vara de första. Ingen av dem har några större kunskaper om arktiska förhållanden, men det gör ju inget, de ska ju bara passera ovanifrån med en ballong, inte sätta en fot på marken. De har packat champagne, rosa sidenhalsdukar och tjusiga handskar i älgskinn. De blir bejublade i Sverige när de ger sig av och alla tre ser framemot att komma hem som hjältar.
Resan ska ta 6 dagar, men ingen hör något av dem på 33 år.

1930 hittas deras kroppar av en slump på Vitön, en öde ö hundratals mil från Nordpolen. Alla deras dagböcker är intakta. Man läser att de har tvingats nödlanda på isen redan efter tre dagar. I flera månader drar de sin packning (som väger flera hundra kilo) på slädar och försöker ta sig till någon slags fast mark. I oktober når de Vitön och så fort de har stigit i land på ön upphör alla dagboksanteckningar.

I nästan hundra år har forskare försökt klura ut hur de tre männen har dött, men ingen har lyckats. Bea Uusma har studerat expeditionen i femton år och är numera världens främsta expert på ämnet. Den här boken handlar om hennes väg mot att försöka lösa gåtan.

En av de tre männen har Bea kanske mest snöat in på, och det är Nils Strindberg, den yngste i expeditionen. När de reser iväg är han nyförlovad med en Anna och i hans dagbok har han skrivit otaliga brev till henne, hur mycket han saknar henne och vad de ska göra tillsammans när han kommer hem. Det är så fruktansvärt sorgligt.

Ett av breven.

Anna väntar på honom i tio år innan hon till sist ger upp och gifter sig med en amerikan. När hon dör har hon skrivit i sitt testamente att de kan begrava hennes kropp hos sin man, men hennes hjärta, det ska de ge till Nils. Nils bröder lever fortfarande, de åker till Amerika och fraktar hem Annas hjärta i en liten silverkista. I hemlighet gräver de upp Nils grav och placerar hjärtat bredvid hans brända aska.
ALLTSÅ <33

Historien om den här expeditionen är så otroligt ångestfylld. Isen rör sig och även om de går i månader kommer de knappt framåt. De går och går och går. Trots att man vet hur det ska sluta hoppas man så mycket att de kanske ändå överlever just den här gången, just när jag läser boken kanske de får komma hem? Det är som den mest spännande historien, och ännu mer spännande blir det ju när man vet att allt är på riktigt.

Även om det här kanske vid första anblick i bokaffären ser ut som en faktabok är den desto mer som en roman, där vi hoppar mellan artonhundratalet och nutid och Beas jakt på att lösa gåtan vad som egentligen hände på Vitön.  Gudars det är så himla bra. Läs den bara.

Translation. I just finished reading the loveliest of books, about a Swedish Arctic balloon expedition. In 1897, three men decides to be the first to reach the North Pole. They go on a voyage with a hydrogen balloon, and the goal is to just pass the pole in the sky and then land in Russia or Canada. The expedition were supposed take 6 days but instead they are gone for 33 years. In 1930 they find their bodies on a desert island hundreds of miles off the North Pole. All of their diaries are still intact.

Nu har jag läst en bok igen. Närmare bestämt John Greens Förr eller senare exploderar jag. Jag hade hört så mycket bra om den här, bland både kompisar och på bloggar. Dessutom dök citat ur boken upp i mitt Pinterest-feed jämt och ständigt. Så det var helt klart på tiden.

Boken, som är en sorglig historia, handlar om sextonåriga Hazel. Hon har lungcancer och vet att hon aldrig kommer bli frisk. Kanske får hon leva i några år till högst. På veckomötena i kyrkan med andra svårt cancersjuka barn träffar hon Augustus. Han dyker upp från ingenstans och bestämmer sig från sekund ett att det är han och Hazel nu. Han är friskförklarad från skelettcancer och har världens vackraste käkben.
Hazel visar Augustus sin favoritbok Ett Storslaget Lidande, och ingen av dem kan släppa vad som egentligen hände med karaktärerna när boken tagit slut. Augustus bestämmer sig för att ta Hazel till Amsterdam där författaren bor, så att de kan fråga honom hur historien egentligen slutar.

Alltså jag vet inte riktigt vad det var med mig och den här boken, men den tog mig inte riktigt med den storm som jag hoppats. Trots att jag grät ibland och kärade ner mig i vissa stycken (som det här ovanför) så var det inte med ett ”åh” jag slog igen den. Kanske kan det ha varit alla lovorden på bokens baksida  Årets bok Helt underbar En triumf på alla sätt! och så vidare. Kanske hoppades jag på för mycket.

Istället kände jag flera gånger under läsningen att det mer var ett filmmanus till en snyftig ungdomsfilm än en bok. Den är väldigt amerikansk, jag kunde ofta lista ut vad som skulle hända för att den så snällt följde hollywoodmallen. Det behöver i och för sig inte vara något dåligt, men det gör boken rätt osvensk och ibland önskade jag att jag läst den på engelska istället.

Samtidigt pratar karaktärerna oerhört avancerat och stundtals rätt tillgjort, slänger sig med uppslagsbokssvåra ord och Hazel, som ska vara okysst, oerfaren, blygt nyförälskad och har rätt mycket komplex över vad sjukdomen gjort med henne har inga problem att skämta sarkastiskt och rappt om sex och ”vad hon vill göra” med Augustus. Alltså inget fel med det, det är ju superhärligt, men jag hade svårt att få ihop hennes karaktär på något vis.

Men! Så jäkla ömmande bok ändå, om kärlek – framförallt omöjlig kärlek – och om att följa sina drömmar och om mod och alltid stå bredvid varandra, oavsett storm. Den är lättläst på ett fint sätt och rolig och väldigt sorglig på en och samma gång. Jag tror att många av er skulle gilla den.
.

Translation. I’ve just finished The Fault in Our Stars by John Green. Even though I had a little hard time falling in love with the characters I thought the book was a both sad & heartful love story.

Jag får många frågor om hur man ska göra för att klara av att skriva långt utan att tappa lusten/orken/idén/modet. Blir lite stressad av dessa mail. Jag tror det är för att det finns så många andra människor jag ser upp till som skriver som jag tänker att man borde fråga istället. Jag känner liksom inte att jag har rätten att komma med tips riktigt än. Kanske får min lilla bok tidernas sämsta recensioner och alla kommer peka och skratta. Kanske lyckas jag aldrig skrivit något mer resten av mitt liv. Samtidigt blir jag irriterad över att jag känner så, för det hade antagligen aldrig en snubbe gjort. Han hade bergis redan sökt till Författarförbundet och egen skrivarlya någonstans. Blir galen på mig själv för att jag känner mig värdelös minst sju gånger om dagen.
Men! Jag har ju trots allt skrivit ett word-dokument på nästan tvåhundra sidor. Det gick ju ändå.
Så – här kommer ett gäng skrivtips från en som tvivlar för mycket på sig själv för sitt eget bästa, men som ändå lyckats få ur sig något som faktiskt ska ges ut.

Idén.
Först och främst måste man ju ha en idé, och den måste formuleras ner på papper. Jag skrev först idén som en mening. Sedan skrev jag en halv a4 som summerade hela historien och sedan skrev jag en lista på alla punkter som skulle hända från början till slut. Jag har aldrig gått en skrivarkurs så jag vet inte om det är såhär man ska göra, men jag tycker i alla fall att det gör att man får en slags överblick. En början, en mitten och ett slut är ju en klassisk grej som man i alla fall måste ha. Att bara börja skriva från början utan att inte veta var historien ska ta vägen kan bli supersvårt och göra att man tröttnar direkt. Man vill ju veta var målet är, inte bara springa hejvilt.

Platsen.
Man skriver bra på olika platser beroende på vem man är förstås. Jag skriver bra runt många människor. Människor som också sitter vid datorer och smattrar, skickar deadlines, mail eller vad de nu pysslar med. Jag måste se andra människor utföra saker för att själv komma i samma mindset. Jag tror det är för att jag är rätt lat som person egentligen. Jag är inte en sådan som tröttnar på långsemester och säger saker som ”nä nu är jag faktiskt klar med att ligga i den här solstolen”.  Jag älskar att vara ledig, äta middag sent sent utan att bry mig om morgondagen och så. Därför skriver jag mest på platser där jag kan leka upptagen. Det bästa vore om jag hade haft en skrivchef som i slutet av varje dag krävde ett kapitel. Det har jag inte, men därför sitter jag på caféer som har wifi. För där sitter alla andra som frilansar, och då kan jag leka att vi alla måste skynda oss att skriva klart det där som vi lovat vår skrivchef att skriva. Så helt enkelt – hitta din plats där du blir mest inspirerad. Om det är ett stökigt cafe eller i ett badkar spelar ju ingen roll, man får prova sig fram.

Inspireras.
Läs läs läs böcker, se på sjukt mycket film. Jag har börjat med en tradition där jag går hem på lunchen någon gång i veckan och ser en långfilm, gärna sorglig. Sitter och snyftar i min ensamhet och sedan vill jag bara skapa något lika sorgesamt själv. Samma gäller böcker, försöker börja mina skrivardagar med att i alla fall läsa ett kapitel ur någon bok. Inspirera ihjäl dig av de du tycker är coola, bra och fantastiska. Ur det kommer oftast ens egna ord att flöda enklare.

Musik.
Svinviktigt, iallafall för mig, att helt stänga in sig i en värld av musik där jag inte hör något utanför. Införskaffa bra hörlurar och gör en spellista med dina bästa skrivlåtar. Jag skriver bäst när ingen sjunger. Här är min lista.

Multitaska.
Jag har dåligt tålamod. När jag skriver hoppar jag mellan olika dokument och idéer. Jag skriver ett halvt kapitel, byter till ett annat, skriver några meningar på en krönika och just nu sitter jag och skriver den här listan. Nyss skrev jag kapitel femton i en ny historia utan att varken ha skrivit kapitel 10, 11, 12, 13 eller 14. Jag tror jag måste göra så, för att annars är det som att jag klättrar in i mig själv och får inga andra idéer. Krönikan kanske föder en ny sidohistoria som sedan föder ett blogginlägg och så vidare. Jag vet att de säger att man ska vara så himla koncentrerad och fokusera på det som händer nu nu nu. Men jag kan inte det, kanske har det att göra med tiden vi lever i, där man inte kan kolla på tv-serier utan att spela ett spel på mobilen. Så för att inte bli galen på en sak så byter jag ofta projekt. Det gör att det går sakta, men allt går ändå framåt. Jag är ingen snabbskrivare, men då får det väl vara så.

Listor.
Ibland går det bara inte att skriva. Varenda mening blir ett trassel. Då skriver jag listor istället. Istället för att skriva hela det där kapitlet om när de bråkar så skriver jag istället punkt för punkt vad som ska hända. Typ ”Hon kommer i i rummet. Han dricker kaffe. Hon stänger av teven. Han blir arg. Hon distraheras av en hund på gatan” osv. Då kan jag gå tillbaka en annan dag och skriva mer på riktigt när jag känner att fingrarna och huvudet har lust.

Skrivprogram
Jag skrev Det handlar om dig till 50% på mobilens anteckningar och till 50% på Mac’s program textredigerare. Båda programmen är helt värdelösa, rättar ord och är estetiskt fula. Men för mig hjälpte det för då blev historien inte för viktig. Jag mindfuckade mig själv helt enkelt. Skriver man en bok på mobilen kan det ju omöjligt bli en bok, och därför kan jag heller inte fastna och få panik för att det inte blir något, för det ÄR ju ingenting. Fast sedan så blev det ju någonting ändå (och tog typ hur länge som helst att skriva över till datorn från mobilen..).
Men vill man skriva på tjusiga program kan jag rekommendera:

Scrivener
Min förläggare rekommenderade Scrivener till mig förra veckan och jag testar nu versionen som är gratis i 30 dagar. Scrivener är som ett mer avancerat Word, och kanske framförallt gjort för dom som försöker skriva något längre. Du kan dela upp dina kapitel i mappar, hur smått du vill, organisera och skriva stödord så du inte tappar bort dig. Du kan också spara bilder och länkar i särskilda research-mappar. Väldigt bra om man som jag är lite virrig och skriver lite här och där och hipp som happ. Då är Scrivener ett praktiskt sätt att hålla koll på trådarna i sin historia. Går att ladda ner här.

Ommwriter
Ommwriter tar över hela din dataskärm, täcker mail, bloggar och spotifyfönster. Istället hamnar du i en liten tyst värld där bara ditt skrivmaskinknatter och något stilla grottdroppliknande ljud hörs. Eller fågelsång om du har lust med det. Går att ladda ner här.

Låt någon annan läsa.
När du känner att du har en historia, den behöver ju inte vara hundra sidor liksom, men i alla fall ett början och ett slut, låt någon du litar på läsa den. Någon som kommer komma med vettig input och kanske har ett annat skrivsätt än du själv har. För mig var Nina värsta drömpersonen. Hon skrev ut mitt första utkast och kom tillbaka några dagar senare med en bunt full med gula markeringar och frågetecken i svart bläck. ”Är du medveten om att du använt orden ”käkben” åtta gånger? Det går ju bara inte, du får använda det högst EN gång.” Att låta någon annan läsa gör att texten helt plötsligt får liv och blir på riktigt. Någon ska ju faktiskt till slut tycka att det är roligt att läsa den. Men låt inte folk läsa hela tiden, man måste också få vara i fred med sin text. Jag lät några få läsa den först när den var tunn men hade hela historien där, och sedan när jag kände att den var ”klar”, dvs samma historia men med mer kött på benen. Jag hinner tyvärr inte läsa era verk, får så många skickade till mig, hinner inte. Hoppas ni har någon annan i närheten som kan hjälpa er. <3

När man känner: blä.
När inget annat funkar. När det känns som det man skriver är bara strunt och skit och värt noll och ingenting. Då tänker jag att jäklar ändå vad få det är som pallar skriva en hel himla historia. Lyckas jag bara skriva färdigt den, då är jag ändå så mycket närmare målet än dom som slutade mitt i. En riktigt dålig roman är ju bättre än ingen roman alls. Kanske världens futtigaste tips, men funkar på mig och hjälper prestationsångesten en del. För det behöver ju egentligen inte bli bra, inte än, bara det blir NÅGOT.

Lycka till med skrivandet.
.

Translation. My best writing tips.

picture sources.

Jag blev swept off my feet när boken Hey Dolly kom ut av Amanda Svensson. Hade helt missat att hon gett ut en andra så när jag hittade den i pocketshop i somras blev jag så väldigt glad. Det finns typ ingen som har ett så sprakande explosionsspråk som Amanda.

Boken handlar om Greta som bara vill försvinna bort i danshav, bli full och bekräftad och kanske framförallt bäst i världen på NÅGONTING. Och det handlar om Simon som ritar perfekta trianglar och har det där melankoliskt konstnärliga som gör att hela Köpenhamns klubbscen omfamnar honom. Och så handlar det om Claus, Simon rumskompis som kanske mest av allt behöver en kram eller två, allra helst av Simon, men istället slår sönder saker och tar för mycket knark.

Greta rymmer från kollektivet i Malmö, rymmer från skånekillar som bara gör ful konst men ändå ska ha så mycket uppmärksamhet, och byter alltihop mot Köpenhamn. Där träffar hon Simon och kanske lite Claus också, men mest Simon. Simon och Greta påbörjar en trevande kärlekshistoria med en svartsjuk Claus konstant i periferin. Och sen går det väl som det brukar; mycket och inte alls, eller kanske alltihop på en gång.

Så väldigt väldigt vacker bok, mer som en historia invirad i 240 sidor poesi. En bok att läsa och ge bort till romantiska och lite arga personer som älskar bokstäver tror jag.

Finns att köpa här och här till exempel.

Translation. About a Swedish book called Välkommen till den här världen by Amanda Svensson.