→ hej Sandra! Har en fråga som inte alls relaterar till inlägget. Undrar hur du ser på distansförhållanden nu? Minns att du efter ditt förra förhållande inte tyckte att det var värt att vara ifrån varandra, att det tär för mycket. Men efter ditt senaste förhållande känns det som att din syn på kärleksförhållanden förändrats fundamentalt, har jag rätt? Kramar!!
✎ Hej och puss! Min syn på kärleksförhållanden har nog inte förändrats fundamentalt. Jag vill fortfarande jättegärna vara jättekär och vara det jämt. Det är absolut kul att vara singel (och tycker jag är rätt proffsig på det?), men jag tycker så mycket om att ha en pojkvän att typ ta hand om, heja på och sova nära med.
Däremot är det nog så att jag det senaste året har fått rätt dåligt självförtroende i hur jag väljer en partner. Jag litade på honom och så hände allt och nu känns det som att jag står ostadigare i mitt spontana val av killar. Det är förvirrande, jag vill inte göra samma misstag igen och tänker ibland att om och när jag blir ihop vill jag dra med den snubben till min terapeut direkt. Men det är inte direkt rimligt.
Så är väl antagligen inte redo för ett nytt förhållande än.
Distansförhållande har jag som sagt haft och vill inte ha igen. Det var jobbigt, sorgsamt och det tog ju också slut sen.
Men. Jag hade gjort om det alla gånger om jag fått backa tiden. Jag älskade honom och skulle aldrig ha gjort slut bara för att vi flyttade ifrån varandra. Vi kämpade för varandra tills vi inte gjorde det mer. Det tycker jag man ska göra i kärlek.
Jag tror dock att det viktiga med distans är att ha ett slutdatum att längta till. Det är det ovissa som är det farliga.
Tror jag.

→ Får du ofta irl höra att du ser yngre ut än du är? Eller är det bara på bilder?
✎ Jag får höra det ofta. Lite knäppt, känns som min ålder är uråldrig när jag säger den vilket den verkligen ej är. Blir leggad när jag köper cigg 90 gånger av 100 och får alltid ett WOW GRATTIS när de kollar mitt legg. Alltså.
Men. Med det sagt så tycker jag faktiskt inte att jag ser så jävla ung ut. Kanske.. ser ut som 28 år då? Vet inte riktigt. Tycker typ alla säger om sig själva att de ”ser unga ut”, och varje gång nån säger det så tänker jag alltid ”du ser exakt ut som din ålder”.
Men kan tänka mig att jag ser yngre ut på bilder än IRL också, för att mycket av ens ålder sitter ju i uttrycket i ögonen. 30nånting personer har ju en lugnare blick än 20nånting personer överlag. Den brukar avslöja folks ålder jämt tycker jag.

→ Så mysigt badrum du har! Får man fråga hur länge du ”odlat” din murgröna och hur lång kvisten var från början? Tog in små kvistar förra veckan och längtar tills den är lika fin som din!
Kram <3
✎ Men hej och tack! Alltså, jag odlar inte murgrönan : ). Den växer inte alls där inne i mitt badrum som saknar fönster. Däremot mår den bra precis som den är, blir aldrig gul och får rötter som snurrar sig kring varandra. Jag klipper då och då av kvistar från min murgröna i köket som har en tendens att klättra sig iväg över min köksbänk och fläta ihop sig med mina kokböcker. Byter vatten på badrumsgrönan då och då för att jag tänker att växter måste väl vara som djur och folk: man gillar friskt vatten.
Kanske i och för sig en självklarhet. Är verkligen en växt-rookie men kämpar på  : ) . kram.

→ Kan inte du skriva lite om hur du tänker om relationer och framtiden? Vill du ha det traditonella med make, barn, vovve osv? Jag har själv funderat mycket på det på senaste tiden och kommit fram till att jag nog inte alls vill ha barn eller ett traditionellt familjeliv och det vore intressant att höra hur du tänker om sådant.
✎ Hej! Jag vet inte så mycket vad jag vill egentligen men några saker vet jag:
Först det första vill jag leva i ett monogamt förhållande, såsom jag gjort tidigare också. Har dejtat några polyamorösa killar sen jag blev singel och kommit fram till att det är inte en livsstil för mig. Däremot chill att hångla och dejta dom, men vill inte vara i en sån kärleksrelation liksom.
Jag vill absolut gifta mig pga bröllop kombinerar mina två bästa saker i livet: kärlek + fest. Den peppen?!
Och självklart vill jag ha hund! Herregud att du ens frågar hehe. Hundra hundar helst! Måste bara sluta vara uppe så sent på helgnätterna först. Sen är det dags.
Barn är inget jag alls är emot men däremot känns den frågan längre bort. Jag känner mig exempelvis inte riktigt redo för barn nu. Kanske gör jag det aldrig. Eller så gör jag det. Vi får se. Den frågan får lämnas öppen : )
Annat är väl att jag nog alltid vill bo i lägenhet, bor gärna utomlands igen, och kommer nog aldrig skaffa en katt. Samt vill skriva tills jag dör! Klart slut!

→ hej sandra! på tal om att bo utomlands – saknar du new york mycket? är du ofta nostalgisk över den tiden? funderar du på att någon gång flytta tillbaka? kom att tänka på det eftersom det var ett tag sen du flyttade hem nu och du kanske har hunnit få lite perspektiv på det. puss!
✎ Hallo! Jag saknar inte New York direkt. Det är nog delvis för att jag just är frilans och har dragit dit i längre perioder sedan jag flyttade därifrån 2013. Några månader varje år egentligen. Det här året däremot har jag bara varit där en vecka.
För varje år som går krymper mitt New York-längt. Jag vet inte exakt vad det beror på. Kanske att färre och färre vänner bor kvar där, kanske för att staden blir dyrare för varje år, kanske för att tiden då jag bodde där blir mer och mer avlägsen. New York är fortfarande en av mina absoluta favoritstäder, men jag är inte längre säker på om jag kommer bo där igen. Kanske har blivit för bekväm. Har ingen lust att jaga kackerlackor över diskbänken och betala femtusenmiljarders för att hyra en lägenhet. Tycker så mycket om Stockholm. Men man ska aldrig säga aldrig!

→ Sandra!
Jag gick igenom dina bok-inlägg för någon vecka sen för att hitta något att läsa. Fastnade för ”I en klass för sig” just för beskrivningen du gav av den (tack för tipset!). Alltså att du insåg att du störde dig på huvudkaraktären för att hon, precis som du när du var tonåring (om jag förstod rätt), tackade nej till så mycket och inte vågade ta chanser i rädsla för att göra bort sig/göra fel/inte passa in. Just sån var jag också som tonåring och – ärligt talat – är jag ganska mycket nu som vuxen också. Men jag vill inte vara det längre. Det känns inte som jag lever på riktigt för jag är så rädd för att träffa nya människor och testa nya saker. Därför undrar jag hur du gjorde för att börja våga leva, om du förstår vad jag menar? Du verkar ha så kul och träffa så många intressanta människor och jag vill inget hellre än att också ha det så.
✎ Hej gullis! Så himla svår fråga detta, men ska försöka göra mitt bästa.
Det enklaste svaret jag egentligen kan ge är att det handlade rätt och slätt om inställning. Jag började bli modigare i små steg. Som till exempel våga säga hej till en kille jag var förälskad i, eller tacka ja till att följa med några jag inte kände så bra på en fika, eller våga ta några tafatta danssteg på ett dansgolv och så vidare. För varje steg förväntade jag mig typ jordens undergång – men så, hände ingenting? Världen fortsatte, ingen brydde sig.
Jag har alltid haft nån form av ångest så länge jag kan minnas att jag ska ligga på min dödsbädd och inte känna att jag levt tillräckligt, och för att undvika just det behövde jag helt enkelt ta tag i det. En dag bestämde jag bara det: nu ska jag tacka ja till allt, även om det är läskigt.
Det svåraste med det var att våga tro på att folk ville hänga med mig. Det lugnet vissa har – att de är så självklara i att människor vill ha dom i sin närhet – är något jag verkligen fått jobba upp.
Än idag är det inte något som kommer naturligt för mig. Jag behöver en tydlig försäkran om att jag är välkommen, har en sjuk respekt för folk som är auktoriteter eller såna som är självklart ”coola”. Har flera gånger fått höra att jag är dryg i nya sammanhang när det bara handlar om att jag är blyg.
Och vet du. Det kommer nog aldrig vara självklart. Varje gång är det en ansträngning för mig att våga, att vara modig fastän jag innerst inne är en räddhare. Att flytta till New York, att berätta för nån att jag är kär i dom, att skaffa en ny kompis, att resa iväg ensam, att säga upp sig, att tacka ja till jobb etc: det är enorma kraftansträngningar som kanske inte alltid syns utåt.
Men jag vet att det är värt det. Och för varje gång blir det lite enklare.
Så. Det kanske är mitt bästa tips – jag är lika livrädd som du. Jag bara kastar mig fritt för att jag är likvärdigt rädd att bli en skruttig gumma som känner att hon inte har levt.  Och vi måste leva ju, både du och jag.
Så heja livet tuta och kör

→ Hej Sandra! Du som är så mycket nere på franska rivieran, skulle du inte jättegärna kunna göra en liten guide vart man kan bo billigast där men ändå fint, bra uteserveringar, middagstips, fikaställen, badstränder osv? Ska ner dit snart för första gången och vore ju toppen
✎ Åh jag är påbörjat en sån guide så många gånger. Måste verkligen lösa. Lovar till nästa sommar.

→ Finns det något vackrare än en ung Brando?
✎ Helt korrekt, finns ej.

Hej Sandra! Har en fråga jag funderat på länge. Du är ju en stor inspiration för många, men hur ser du på bloggerskor (i synnerhet en den senaste tiden) som gärna ”apar efter” dina bloggidéer? Blir du smickrad för att du uppenbarligen gör något att se upp till eller kan det göra dig irriterad? : )
Du är bäst <3
→ Hej och puss!
Skulle man som bloggare irritera sig på folk som snodde ens idéer i bloggvärlden skulle man bli en tokig person. Hela idén med bloggandet är på ett sätt att hitta inspiration av varandra och utvecklas tillsammans. Jag tycker folk i allmänhet är ganska bra på att länka fram och tillbaka i stil med ”tack för inläggidén @xxx”.
Det braiga med bloggar är att man egentligen inte är konkurrenter utan väldigt beroende av varandra. Folk läser oftast inte en enda blogg, utan flera stycken. Alltså vill man att andra bloggar ska vara innehållsrika och välskrivna för då ökar även mina statistiksiffror.

Sen är det ju så att jag har varit med sedan bloggandets begynnelse, vilket innebär att jag har varit med och skapat flera formler som ingår i bloggvärlden. Det är inte något jag direkt går och klappar mig för bröstet för och hoppas att folk ska tacka mig för hehe. Det handlar bara om att jag var tidig och mina idéer funkade.

Jag var exempelvis först i bloggvärlden med att beskriva min dag med bilder och text direkt under varje bild i ett slags linjärt narrativ, något som nu är totalt självklart. Jag var först med att sammanfatta mitt år i december, jag var först med brevvänsinlägg, först med att interagera läsarna i inläggen (exempelvis finaste som hänt er), var först med att filma en dag och lägga på musik, först med att recensera böcker och lägga in citat från böckerna och säkert ett helt gäng saker till. Det är askul att sådant man suttit och fnulat på i sin säng när man varit 22 typ blivit en slags bloggstandard. kul kul! Och hade inte jag kommit på det hade säkert nån annan gjort det.
Men för att summera: härma på för 17. Det är härligt bara.

TJEJER (Och Sandra!): någon som har tips på en fin liten klocka att önska sig i examenspresent? 
→ Hej hopp! Jag tycker Nixon gör fantastiska klockor. Har själv velat ha en i många år. Finns exempelvis på Asos men säkert på många andra platser. Har ni fler tips bränn på i kommentarerna!

Blir galen på Metro Mode har banners både uppe och nere och klipper av dina bilder!! Har en 13tum blir galennnnn
→ I know fattar inte heller varför dom gjort så. Sitter också på en liten dator. Jag läser min blogg och andra metrobloggar på 80%, då funkar det fint. Man trycker command (kringla) och minustecknet på tangentbordet så krymper bloggen till passande storlek. Kringla och plus för att förstora. puss.

Sandra, vilken serie la du ut på din snap i måndags? Såg så bra ut : )
→ Det är dom nya avsnitten av Twin Peaks! Finns på HBO Nordic. Men obs se dom första två säsongerna först för att hänga med. Tror dom finns på Netflix, dom har i alla fall funnits där innan. Här är ett gammalt inlägg jag skrivit om Twin Peaks.

Sandra! Din ”Boys lie” tröja på snap! Var får man tag på? Så jäääla fin.
→ Eller hur! Fick hem den i present förra veckan av webbshopen Tough Luck. Mycket passande i mitt liv för tillfället.

Hej! Jag måste köpa ny dator och vet inte om jag ska köra PC eller Mac? Har alltid haft PC och gillar det men samtidigt lockar ju en Mac för jag älskar min iPhone och Mac verkar så smart. Hur länge har du haft Mac? Har du någon erfarenhet av att jobba på båda samtidigt? (jag har PC i jobbet) Vore jättetacksam om du ville svara så kanske jag blir lite klokare. (Obs, har försökt googla en del men tycker de vanligaste resultaten blir från typ 2006?) (Kanske är dålig på google.) (Sen tycker jag ju du är smart och har bra tips) (Hejdå)
→ Mac mac mac mac mac. Har använt Mac sedan 2005 and will never go back. Dyrare visst, men så mkt enklare än PC på alla sätt. Säkrare (noll virus), snyggare och mer användarvänlig. puss och hejdå.

Apropå balkong… du är väl som jag ganska spindeläcklad? Hur gör du för att hålla krypen borta från balkongen? Och om det kommer en inkräktare, hur anfaller du den? :O
→ Är på något sjukt sätt lyckligt befriad från ganska mkt småkryp hemma hos mig. Det enda som trivs på min balkong är getingar och dom är fasiken värst av alla för att dom FÖLJER EFTER EN. Varför är det så? Getingar i andra varmare länder följer inte efter en. Getingar i Sverige vill vara ens bästa vän.
Ser jag ett kryp hämtar jag en sko och dödar det. Min spindelfobi är beskaffad på det sättet att jag måste ha full kontroll på var själva krypet är, annars får jag panne, får då känns det som att det är innanför mina kläder. Så jag agerar min egen superhjälte och dödar det.
Sorry alla för regnet.
?

✉
Kanske töntig och dum fråga haha men vad innebär indie!?! Född 97:D Så är expert på hipsterkulturen, är indie typ forntida hipster ?? Broder daniel och cigg?? e det enda jag kommer på! Hur såg man ut tex?:ppp
✎
Denna fråga <333 Indie är en forntida hipster kan man kanske säga. Eller många hipsters har nog varit små indiekids en gång i tiden. Indiepopen var stor i Sverige på nittiotalet och en bra bit in på 2000-talet. Medan hipstern har ett större konsument- och individ-fokus handlade indiepopen snarare om att tillhöra en grupp. Fokuset låg på musik och politik. En indiepoppare skulle aldrig erkänna sig själv som indiepoppare, men likväl stod man ju där och tittade under lugg i likadana skor och tygväskor.
Man hängde på communityt skunk.nu, påbörjade aldrig meningar med versal bokstav, gjorde blandband till dom man gillade, fikade på String, bar kläder i svart och vitt, dog för spinkiga killar i randiga tröjor och scarf,  drack bara Törley eller billigaste starkölen, satt oftast på marken, gillade bara typ b-sidorna eller obskyra EP:s på indieband, kunde alla Smiths-texter utantill, hade stjärnor under ögonen på festival, hånglade med prick allt bara dom hade fin musiksmak och converse, var stammis på indieklubbar som Babasonic och Metropolis, hatade allt mainstream, älskade sextiotalets modskultur, var *pepp*, gillade handklappsrytmer på dansgolvet, ju kortare kjol desto bättre, ju mer utnötta skor desto bättre, hade feministiska slagord på tygväskan eller något konserttryck, hade alla Belle & Sebastians singlar på vinyl, drack jättemycket öl på Carmen och kedjerökte Lucky Strikes. Gud nu kommer jag inte på mer. Det var SJUKT gulligt alltihop i alla fall.

En sak som jag tycker definierar hela det livet ganska fint var en gång när jag var 17 och satt på Snövit med två kompisar och hade kvällen innan gått hem med en kille jag träffat på en northern soulklubb.
– Han satte på  Smiths på vinyl och sedan låg vi. 
Och mina två kompisar spände blicken i mig och sa i kör:
– Vilken Smiths-skiva?

✉
Åh, var i Stockholm köpte du den växten?? Har sökt efter en sådan! 
✎
Köpte den i blomsteraffären i Ringen, Skanstull. Dom hade hur många som helst!

✉
Lite nyfiken på hur dina grannar tar det med fest? Har du en förening /grannar som inte klagar när det är kvällsaktivitet i huset? Mina gör det direkt! Spontan-fixar du lappar för att inte störa?
✎
Grannen ovanför mig har jämt fest själv så vi har någon slags outtalad pakt att aldrig klaga på varandra. Grannen nedanför mig är inte hemma på helgerna, och huset mittemot mitt är en skola så ingen är där heller på helgerna. WIN ska aldrig flytta härifrån

✉
kan vi inte få se hur din tinderprofil ser ut? :)) (inser att du kanske inte kommer vilja det men man kan alltid fråga!)
✎
Haha jovisst.

Det här är min framsida. En bild från New York som jag tyckte var fin + kul pga borstar tänderna. Och en mening som enkelt summerar att jag gillar djur, fest och mat.

Det här är mina andra bilder. Nr 2 la jag till för att Elsa sa att jag borde ha en helkroppsbild, nr 3 är min facebookprofilbild, nr 4 tyckte Flora jag skulle lägga in, nr 5 tycker jag att jag ser gullig och snäll ut och nr 6 är Christians favoritbild på mig. Japp.

✉
Så fin tischa! Vart kommer den ifrån? Antar att du har skrivit det någonstans, men vet inte vad jag ska söka på, haha <3
✎
Den är från The Original Bad Girl!

✉
Var kollar du på masterchef australia??
✎
Dplay!

✉
Hej Sandra! Jag har också tax och undrar hur det är att gå ut med Milla lös? Är hon lydig? Springer hon inte efter andra hundar och katter etc?
✎
Hon är tränad sedan hon var valp att gå utan koppel så hon är superskillad på det. Hon går fot eller lite surt bakom mig. Hon hälsar inte på andra hundar men stannar till om de vill hälsa på henne. Hon skulle aldrig springa ifrån mig och stannar även vid alla övergångsställen pga vet att man ska det. Hon är dock kopplad när hon löper eller om det är jättetrafikerade gator.

✉
Hej Sandra! Jag har sett nu i några veckor (månader?) att det ibland står lite olika tavlor bakom dig när du tagit bilder, och undrar varför du inte har hängt upp dem? Har du bara inte bestämt vad du ska göra med dem?
✎
Hej! Jo men det är för att jag har en plan. Denna tavelvägg jag har ovanför soffan vill jag bygga ut till en tavelvägg från golv till tak. Över hela himla väggen. Och jag har ännu inte tillräckligt många tavlor för det, men vill inte bara köpa random tavlor bara för att. Därför tar det lite tid! : )

✉
Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om vad du tycker om bloggen Bloggbevakning?
Jag får ont i magen av den bloggen och fattar inte hur den kan få existera. Får ont i magen om hur de i detta nu sitter och sprider rykten och skitsnack om dig. Hur både blogginnehavare och läsare har noll respekt för andras känslor. Hur det ska vinklas och hackas på. Hatstormar varje dag.
Camilla Gervide gillar ju dig, kanske skulle då ett ord från dig ge henne en tankeställare?
Om du nu ens läser den vill säga. Det kanske du inte gör.

✎
Hej hopp! Ärligt talat så tycker jag inte den bloggen är så himla farlig ur en allmän synpunkt liksom. Den är uppenbarligen jättestor och fyller något slags tomrum i bloggvärlden som tydligen behövdes. Folk har visst ett intresse av att skvallra om bloggare och på ett sätt är man ju mer eller mindre någon slags offentlig person om man bloggar och då får man väl leken tåla. Kan i och för sig också känna så för att jag inte direkt blir särskilt utsatt i den. Jag tycker det är bra att hon har någon slags feministisk botten och tror även hon har ett finger med i spelet med att bloggare har blivit duktigare att märka sina reklamsamarbeten. Jag kan hålla med om att det stundtals blir enskilda hetsjakter, men bloggen är väl ganska färsk och ny och det tar kanske en liten tid innan man hittar den rätta tonen.
Kommentarsfältet är mindre kul men hur ofta är kommentarsfält härliga på internet. Ganska sällan.
Jag försöker undvika att läsa om mig själv därinne men kan inte låta bli ibland såklart. Tar inte åt mig så ofta. Tycker det är ganska underhållande att fokuset ligger på att jag är barnslig och omogen och ”inte vill växa upp” pga klär mig i korta kjolar och inte har skaffat familj fastän jag är 32.
Såklart det är så.
Kvinnor har alltid definierats utifrån sina relationer till män och sitt utseende. Att jag driver mitt eget aktiebolag, var verksam som copywriter i sju år, jobbade i New York på en av de största byråerna i världen, vunnit reklampriser, gett ut två romaner och skrivit ett helt gäng med krönikor etcetera är såklart inte relevant eftersom jag är kvinna.
Att folk spekulerar kring mitt ex och vad han har gjort anade jag skulle ske när jag gick ut på bloggen att han betett sig dåligt mot mig. Vilket han har gjort. Det var något jag valde att offra för att jag kunde (och kan) inte dölja min sorg och ilska och mående. Flyttade ju liksom hem till mina föräldrar i mars och kunde knappt hantera mig själv. Har ärligt talat inte mått såhär dåligt i hela mitt liv tidigare och eftersom det här är en blogg om mitt liv går det inte direkt att dölja.
Men, det är också en feministisk handling att inte låta honom komma undan. I alla tider har män kunnat bete sig som as utan konsekvenser för att kvinnan ska vara den ”rimliga personen” fastän de blivit utsatta för orimligheter, och vara den som ska känna skam och förnedring och därigenom tystas ner. Det är slut med det. Folk kan inte bete sig hur som helst mot mig och tro att dom ska slippa undan. Sedan kan kommentarsfält på internet tycka vad dom vill om det men jag står stadigt i min åsikt och ångrar inget.

✉
Sandra, du liksom jag gillar ju att organisera så det känns passande att fråga dig om detta. Jag har för mig att du någon gång nämnt att du sparar och sorterar dina bilder på flickr och går in där när du ska söka rätt på en gammal bild. Stämmer det? Isåfall, kan du inte förklara litegrann hur du tänker kring själva organiseringen? Jag har så svårt att veta var jag ska spara alla miljoner bilder och hur jag ska kunna ha dem lättillgängliga i framtiden. Egentligen litar jag inte på affärsdrivna molntjänster men litar ju ännu mindre på en fysisk hårddisk.. Hur tänker och gör du?? 

✎
Hej! Har skrivit ett långt inlägg om detta som du hittar HÄR!

✉
Sandra! Jag har en fråga jag är nyfiken på. Du som har bott på flera olika ställen i världen i längre eller kortare perioder; New York, Paris, Tokyo etc. Känner du dig som svensk, europé eller internationell i din identitet eller inget/en blandning utav dem? Eller hur tror du att dessa upplevelser har påverkat dig?

✎
Hej! Alltså, jag känner mig absolut som hundra procent svensk eftersom jag är född och uppvuxen här : ) Däremot så tror jag att man blir både klokare och vettigare av att resa och leva på olika platser och träffa olika människor. Och modigare! Eftersom jag liksom vågade flytta till New York, lämna familj och pojkvän, börja på ett jobb på ett annat språk, skaffa mig en bostad och visum och allt vad det var har gjort att jag nog är mer benägen att göra det igen någon gång i framtiden. Eller i alla fall känna att jag kan. Det är inte läskigt och omöjligt för jag klarade ju det en gång?
I början när jag flyttade hem till Sverige igen sa många: Ah men hur känns det egentligen att till sist ha flyttat hem igen? Och jag svarade alltid att ja alltså, jag bor hemma nu, men det innebär ju inte att jag ska göra det resten av mitt liv. Världen är öppen och framför en och vad som helst kan hända. Tänk vad spännande.

✉
Hej Sandris <3 en ytlig fråga; jag har typ samma färger som du, är väldigt ljus och rödlätt. Undrar hur du tänker med foundation-färg, kör du åt det gula elller rosa hållet? Eller alltid den ljusaste? Jag ser liksom alltid lite rosa ut i fejset trots smink vilket är trist, din hy och hudton ser amazing ut!

✎
Hej och tack! Jag är väldigt rödfläckig och går mer åt det rödare hållet utan foundation. Jag har inte riktigt tänkt på om jag använder foundation mer åt det gula eller rosa hållet, men jag tror det gula? Sedan kan man även använda en primer eller så kallad color corrector med gröna toner i för att tona ner dom allra rödaste partierna. Mitt bästa tips är ärligt talat att fråga i sminkaffären. De brukar vara så proffsiga och hjälper en fint så man hamnar i rätt färg. : ) Jag blandar två olika foundations, en BB cream från Erborian i ljusaste färgen som återfuktar bra och är rätt täckande, samt en mer täckande från Make Up Forever i färgen 215 som är den näst ljusaste. Båda finns på Sephora.

✉
Vad märkligt att du kan kolla tillbaka i ditt liv som i ett arkiv (asså märkligt för en som aldrig bloggat, men säkert självklart för dig). Jag själv är extremt onostalgisk och fokuserar mest på framtiden. Tror du att det är bra att kunna gå tillbaka så här och se exakt vad du gjorde för ett visst antal år sedan? Eller är det bättre att man bara har minnena i hjärnan så att man per automatik filtrerar bort en del med åren? Kanske en flummig fråga men jag hoppas du vill resonera lite kring om fördelarna och nackdelar kring att ha ett livsarkiv. Tycker det är intressant.

✎
Hej! Jag är en person som alltid samlat minnen och dokumenterat. Innan blogg fanns så hade jag fotoalbum och scrapbooks och hade även en filmkamera som jag tog med öööverallt i min tonår (måste måste digitalisera!). Jag är nostalgisk med ett extremt bra minne. Det är som det är bara, på gott och ont. Har faktiskt skrivit ett inlägg en gång om det här med att vara nostalgisk som du kan läsa här. Jag tror att det gör mig till en bättre skribent faktiskt, att minnas mycket. Kan väldigt enkelt hamna i exakta känslotillstånd bara genom att tänka på specifika händelser från förr. Det är jävligt jobbigt ibland, och ensamt. Men i det långa loppet är jag glad över att just jag blev sån. Man måste nog bara omfamna den slags person man råkat bli, vad annars kan man göra liksom.

ur egenmäktigt förfarande av lena andersson

✉
HUR GÖR DU? hur hittar du killar att hångla upp bara sådär? jag har varit singel i hundra år men sånna grejer händer mig typ aldrig. var hittar en sånna killar
→
Asså jag tycker det finns söta killar lite  överallt? Stockholm har den här planetens vackraste män helt klart. Jag har faktiskt skrivit en hångelguide en gång. Här kommer den igen:
Mitt bästa handfasta sätt för att få kyss på fest: Ställ dig 10 centimeter närmare killen du vill kyssa än vad du skulle göra med en kompis när ni pratar. Rör vid honom ganska ofta och håll då kvar handen någon sekund längre. Det räcker om det är på hans axel eller midja. Le mycket, titta rakt in i hans ögon. Återgäldar han dina rörelser, alltså ler mycket, backar inte när du står lite för nära etc, ja då är han med största sannolikhet sugen. Växla då mellan att titta in i hans ögon och på hans mun. Ögon -> mun -> ögon -> mun. PANG BOM HÅNGEL. I alla fall typ nästan alltid! Ledord för hur man kysser någon är mjukt och försiktigt till en början, då kommer det bli bra.

✉
Sandra, när du gjorde slut med din första pojkvän, var det likadant då att du slutade vara kär? Undrar om det var likadant som med L och M fast omvänt. Eller helt annorlunda pga att ni var unga och lätt att man växer ifrån. Jag blev dumpad på samma sätt som du efter en fyra år lång och självklar ”elsaochpontus relation” (alltså som verkar perfekt självklar och trygg) och nu tänker jag mycket på dig och på hur jävla jobbigt det är för oss nu och att jag absolut inte tror på en enda relation. ingen sitter säkert så för mig är det fan inte värt det att bygga upp något med någon. Hoppas jag blir tokkär och glömmer min pessimism. Btw ett rebound hjälper mot panikledsenhet. men var ärlig med hen/dem och ta inte en bara för att utan någon som det på riktigt finns kemi med. Men det där vet ni redan
→
Hej!
När jag och Tobias gjorde slut var det för att jag slutade vara kär, det stämmer. Men jag var också 22 år gammal och visste att jag inte var redo för att vara ihop resten av mitt liv. Mitt hjärta längtade efter äventyr, nya killar, hångel och resor. Samtidigt började vi båda växa åt olika håll, jag pluggade reklam och ville hänga på Riche och dricka öl med hipsters typ och han ville gå på technoklubb och promenera i skogen. Efter ett ganska dåligt halvår drabbades jag av panik en kväll när vi satt och kollade på TV och ba ”det här kan inte vara mitt liv för alltid? det går inte!?” och så reste jag mig upp och gick ut och blev full på Berns och dansade till stängning med två kompisar och dagen efter gjorde jag slut. Det var brutalt och ganska omoget men jag får skylla på att jag var ganska ung. Jag kom sedan att ångra detta break-up för att han träffade en ny ganska fort och rollerna omvändes. Jag bad på mina knän att han skulle ta tillbaka mig men det gjorde han aldrig. Vilket också var bra, det var inte meningen att det skulle vara vi. Här är min dagbok från den tiden. Vi har en bra relation numera, är väldigt glad att just han var min första stora kärlek och ser tillbaka på det vi hade som något väldigt fint.

Efter honom har jag ju då haft två seriösa förhållanden till. Jag och Ludvig var ihop i fyra och ett halvt år och jag och Magnus i tre och ett halvt. Efter varje break-up har jag varit väldigt utmattad och känt (och känner) den hopplöshet du beskriver. Är det värt detta? Orkar man? Hur ska man våga lita på att man inte ska bli lämnad igen?

Svaret på denna fråga är enkelt. Man orkar för att man måste. Man orkar för att livet är kort och bara ett enda och att våga ge sig hän åt någon och älska innerligt slår det mesta jag varit med om. Att leva ett liv utan att våga är inte ett alternativ. När man ligger där på dödsbädden så vill jag tänka:
Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.