Jag har en fråga. Du är ju alltid ute och äter mat som verkar vara så himla god. Jag tänkte åka till Stockholm med min boyfriend och vill bjuda på en sjukt bra middag, gärna trerätters eller liknande. Kollade i dina Stockholmstips men den kändes inte så uppdaterad, hade varit jätteschysst om du kunde tipsa om lite bra ställen att gå till där maten är mmmmm god!
Just nu gillar jag Nytorget 6 och Köttbaren allraste mest! Sardin på Nytorget är också forever den mest romantiska lilla middagsplatsen. Och Hjördis är supergott det med. Gillar du spaghetti tipsar jag om Vecchia Signora och Den Gamle & Havet.
.

hej fina du. jag har bara en liten kort fråga eller fundering eller vad man ska kalla det. om man ser någon sjukt vacker pojke på en bar som man bara vill ha, kan man gå fram och prata bara sådär? vad säger man? på klubb är det ju en helt annan grej för då stöter man in i folk och samtalen börjar så himla lätt. men på en bar är ju alla i sina små ”gäng” och det känns ungefär som när man ville gå fram till den där killen i skolan men inte vågade. så vad säger man? hur vågar man gå fram till honom när han står med massa kompisar? hjäp!!!! puss puss
Hmm svår fråga. I Sverige (eller i alla fall i Stockholm) så står folk verkligen jämt med sina egna gäng och glor på varandra. I New York är det ju exempelvis inte alls så. Där kan folk gå fram och prata med en utan att det ens handlar om att ragga eller så, bara för att det är kul att lära känna någon ny. ÄLSKADE det. Men som sagt, Stockholm, inte riktigt så. Mitt tips om man inte känner att man vågar gå fram till den söta personen man har upptäckt, är att hålla honom under uppsikt och sedan när han går på toaletten eller beställer något i baren eller på något vis slits ifrån sitt gäng se till att hamna bredvid honom. Då är det inte lika läskigt att säga hej. Att slänga långa blickar och inte bryta ögonkontakt är också något som funkar ganska ofta, håller han kvar blicken också brukar det vara ett bra tecken. Och om du ser att han pratar med någon du känner: rusa genast dit och hälsa på hen så får du chans att prata med honom. Nu kommer jag inte på något mer, men håller med om att klubb är ju helt klart enklare än bar.

SandraSandraSandra, du är så fin å verkar alltid ha något klokt ord på hjärtat så därför skriver jag till dig. Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd för att testa saker och se vad som händer, men jag har en liten crush på en pojke sedan några veckor tillbaka. Vi tillbringade en vecka i samma hus för att göra en konsert tillsammans med våra skolor, vi pratade aldrig med varann utan utbytte bara ett antal blickar, sedan tog den veckan slut och jag tänkte väl att nu dör allt men så kom det upp ett evenemang på facebook och det visade sig att han skulle vara med på en konsert, så jag gick dit (låtsades vara stencool) och hade väl i tanken att ”vi ska prata ikväll, han å jag”, men det enda som blev var att jag sa till honom att han var väldigt duktig och han blev glad å blyg men sedan var jag tvungen att gå. Nu har jag väl inte kommit längre än att jag lagt till honom på facebook (han accepterade på några minuter och ja jag intalar mig att det är något bra haha). Men nu då? Jag vågar verkligen inte skriva, för jag är så rädd att han ska vara dryg eller bli lite chockad över att en random tjej skriver till honom när vi inte gett varann mer än lite blickar å en komplimang i verkligheten. Och här sitter jag nu och panikar över att han inte gör något (vilket är konstigt för hur ska han kunna veta?) och är rädd för att förstöra något som inte ens existerar. Vad tusan gör man, när man är rädd å feg och bara vill ha lite kontakt med någon som är fin och som man vill lära känna mer? Jag är verkligen inte bra på sånt här och det är väl ingen när man är nybörjare. Det skulle vara så betydelsefullt om du svarade men nu har jag i alla fall lättat mitt lilla hjärta lite ändå.
Och ja det är andra gången jag kommenterar detta pga behöver verkligen svar. <3
Det är superläskigt men man måste bara våga helt enkelt! Det finns inga genvägar, i alla fall inte vad jag vet. Säg hej på chatten och säg att han var bra på konserten! Ni har ju ett gemensamt musikintresse, det kan ni prata om. Våga våga!

Wait! What you mean by church? Maybe because of the translation but I cannot understand if these guys live in a church or not
They did!

SANDRA! Var är din playlist med massa arga låtar som man kan skrika med i när man gjort slut och är helt trasig? Har för mig att du hade en sån och att du skulle lägga upp den men jag hittar den inte. Och jag håller på att gå sönder och har så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen…. skulle verkligen behöva den…..
Den finns men det är inte offentlig, därför går det inte att söka på den på spotfy. Men här finns den.

Hur gör man slut med någon på ett schysst sätt? Vad skulle du ge för råd till någon som tänker göra slut med sin partner?
Mitt bästa råd är att respektera den du gör slut med. Respektera det ni haft tillsammans, respektera att hen kommer att bli ledsen, behöva prata, få ställa frågor, bli arg på dig. Låt hen få ställa alla frågor, få gråta i ditt knä, träffas och prata. Se till att finnas där i början helt enkelt. När du väl bestämt dig och gjort slut, vela inte. Var trevlig och tydlig med ditt beslut. Fyllering inte, utnyttja inte den andres sårbarhet. Typ så.

Jag bor utomlands men vill köpa novellen, hur gör man?
Jag har pratat med brevnoveller och de har sagt att i nuläget går det inte men de ska kolla om det går att lösa!
.

Jag tycker dina vardagsbilder är jättefina. Rent teknikmässigt och sådär har jag inte svårt för foto, men jag tycker att det är svårt att våga plocka fram kameran. Jag känner mig ofta lite dryg och i vägen. Hur tänker du? Hur gör man för att känna sig bekväm, och få andra att känna sig bekväma? Kram.
Jag har ju bloggat i nästan nio år så mina vänner är van att jag har med mig kameran. Jag tror nog att vissa kan tycka det är lite jobbigt ibland, men de peppigaste bilderna är ju de som knäpps av mitt i ett sammanhang, när ingen poserar. Man får helt enkelt bara börja så kommer vännerna förhoppningvis bli vana, och du kommer framförallt tyckte det är mindre jobbigt ju mer du fotar. Man behöver ju heller inte fota varenda himla sekund utan lite då och då liksom. Kram.

Photos 3 & 4. Your (male) friend, in the blue scarf : WHERE is his denim, fur-collared jacket from ? Is that Levis ? If you know, or could ask him all about it, I would be so very glad (it would make for one perfect present for my boyfriend!) Thank you Sandra! Lozza xxx
Ask Pontus himself here!

pleaaase, tell me that your book will be also published in english!
Not at first. It all depends on how it goes and everything. But hopefully in the future! 🙂

Hur gör man när ens kille gjort slut, och man kan inte sluta hoppas på att han ska ändra sig? Jag tänker hela tiden att snart kommer han att höra av sig och säga att han visst vill att vi ska vara tillsammans, han behövde bara lite tid för sig själv. Du skrev i inlägget 92 dagar att man omedelbart måste sluta tänka så, och det måste man ju för att gå vidare. Men hur ger man upp den tanken? Det är så förbannat svårt. För tänk om?
Ja. Tänk om. Jag skrev i 92-dagarinlägget att man måste sluta tänka så, men det gjorde jag ju såklart ändå. Jämt och hela tiden. Det handlade mer om att man måste försöka att inte tänka så. Man kan ju inte hjälpa att man gör det, men man kan hjälpa sig själv på traven genom att inse att det är dumt att man gör det. Det är ju helt naturligt att man känner på det viset, jag tror bara man inte får snurra in sig i just dom tankarna för mycket.

Hej detta kanske är ett olämplig fråga, men känner du att folk uppfattar det konstigt att du klär dig som en söt skolflicka när du är runt 30?
Om det är något jag bryr mig minst om av allt i hela världen så är det nog det.

Hej! Jag har läst din blogg nu ett tag och tycker jättemycket om dig! Men jag har en fråga till dig: Är du konfirmerad? Om du är det så vad har du för minnen därifrån och hur var det enligt dig? Om du inte är det så varför inte? Alltså var det någonsin ett val om du skulle konfirmera dig eller så?
Hej! Jag är konfirmerad. Inte för att jag tror på Gud, utan för att jag var pepp på att åka på läger! I stadsdelen jag är uppväxt i åkte alla på konfirmationsläger så jag tänkte liksom aldrig på att det var något jag inte skulle göra. Men på det där lägret lärde jag känna Joakim så det var det ju verkligen värt!

Kan du inte dela skriva-playlisten?
Finns här. Du hittar alla mina spellistor under kategorin ”om musik”.

Hej! Hur får du fram den där infon om musiken? Är de på spotify? Hur kommer jag dit?:)
Där till vänster i länken jag skrev ut hittar du massa underkategorier du kan klicka på, varav en heter ”you”.

Åh vart på Kungsholmen är det där fina? Med alla ljus där du var klockan 16? Kram fantastiska du
Det var på vägen till Kungsholmen så egentligen i Vasastan, precis vid Vasaparken!

Jag funderar på att köpa en Mac-dator. Vet att du har en. Vilken tum har du på din skärm?
Funderar på att köpa en 13-tum, vad tror du om det? Kommer jag bli galen? Är den för liten?
Jag har 13 tum! Den är greatness!

Tycker det är så himla trevligt när du gör såna här inlägg! Vilket får mig och tänka på att jag själv undrat en sak typ hur länge som helst. När du sett filmen The Internship skrev du att du tyckte den var hemsk och kvinnoförnedrande mm. Sen för ett tag sedan så hyllade du filmen Ruby Sparks som jag tyckte var den hemskaste filmen jag någonsin sett och så kvinnoförnedrande att jag mådde dåligt och knappt kunde se klart filmen. Jag måste nästan få veta hur du tänker och varför du inte tyckte att Ruby Sparks var kvinnoförnedrande om du tyckte att The Internship (som jag inte alls reagerade på) var så hemsk? Kram!
Jag tyckte att The intership var otroligt jäkla gubbsjuk och kändes som att Vince Vaughn skrev den enbart för att få hänga med massa unga heta brudar under en inspelning. Bara hela grejen att typ en tredjedel av filmen var på en strippklubb fastän det inte hade något med handlingen att göra alls? Skämten var trötta och killarna dubbelt så gamla som tjejerna. SÅ TRÖTT PÅ DEN TRÖTTSAMMA GRABBGRABBIGA GENREN.
Ruby Sparks är skriven av en kvinna (som även spelar huvudrollen), och hon är dessutom feminist. Ruby Sparks är rätt och slätt en känga mot Manic Pixie Dream Girl-fenomenet. Hela essensen och sensmoralen i historien handlar ju om att ingen kan vara en sån, att alla människor är just människor och att inga problem kan vara ”gulliga” bara för att man har stora ögon och ljus röst, utan de är lika jäkla smutsiga, trasiga och mörka ändå. I senaste Lula finns en artikel med Zoe Kazan när hon berättar lite om sin tanke med filmen om du vill läsa.

Hej Sandra, vilka fina svar du ger jämt och ständigt. Jag gillart. Nu är det så att jag själv har en liten fråga/vill be om tips. Jo jag undrar hur man ska göra när man är jättedålig på att hitta på saker och snart kanske kommer bo själv för första gången på dödslänge. Ofta så fastnar jag hemma utan att hitta på något om dagarna (undantag: gå i skola/jobba) och det känns mer och mer ovärt att ens gå utanför dörren för varje dag som går. Ibland känns det liksom som jag går i ide i min egen lägenhet och känner mig ensammast i världen! Det känns alltid kul när mina vänner hör av sig och vill göra något men jag själv känner mig oftast jobbig och på om jag hör av mig trots att jag har så fina vänner. Hur bryter jag den här dåliga vanan så jag inte skrumpnar ihop och dör i min ensamhet?
Hej! Jag tror i alla fall att du måste börja med att tänka att du INTE är jobbig när du hör av dig. Alltså, en kompis som vill hitta på saker = rolig kompis. Ej jobbig. Den andra grejen är ju den att vill man att saker ska hända så måste man ta tag i det själv. Ingenting kommer trilla ner i ditt knä, vill man ha en rolig vardag måste man bara styra upp det själv. En sak som till exempel kan vara smart till en början är att starta små traditioner. Biomåndag, träningstisdag och så vidare. Då vet man ju att något fint kommer hända varje vecka. Jag, Joakim och Michelle har exempelvis aktivitetstisdagar, där vi gör något tillsammans på kvällen, exempelvis bowlar, går på bio och nästa gång ska vi spela laser doome (sjukt nervös :(( ). Lycka till!

hej, en fråga som inte alls hör till inlägget:
Var har du lärt dig att dj:a/spela skivor osv? skulle du kunna berätta lite basics o sånt för dem som är lite sugna på att lära sig 🙂
När jag var arton år och hooked på franskt sextiotal så kom jag på, efter att ha klagat en del för att ”min” musik aldrig spelades någonstans, att jag kunde ju lösa det själv! Jag och min kompis Filip frågade en bekant till oss som hade en liten bar i Gamla Stan om vi fick spela en kväll och han sa sure bacon. Jag ringde min kompis Erik som spelade skivor och frågade om han kunde visa mig grundkunskaperna. Och på den vägen är det. Att spela skivor är verkligen inte svårt om man bara gör själva grunden. Alltså, om man jobbar som DJ och är master på att mixa och jacka i rätt låtar i varandra och sånt är det ju såklart en konst (all credd till dom förstås). Men jag kan inte sånt. Jag byter i princip bara låt mellan två maskiner. Man ser i vilken takt låten går i på en liten skärm, och sen försöker man hitta en låt som går i ungefär samma takt så att själva övergången ska bli så snygg som möjligt. Och sen drar man en knapp upp och en ner. Det är typ det jag kan. Sedan handlar det såklart mycket om att känna av dansgolvet och spela det som gör just den crowden glada.

vart är kjolen ifrån på sista bilderna?!

Åh hur fin var inte den tröjan du hade när du spelade skivor i pastell? Varifrån alt. kan du tänka dig tt sälja den? (har inte sett att du använt den på ett tag hehehe)

Hejhej! Jag undrar bara var du har köpt den svarta kjolen du har tillsammans med den svart-vita tröjan på under maj-månad?

Svaren på alla dessa frågor är American Apparel!

Var är skorna på första bilden ifrån? Väldigt snygga!
De är från Jeffrey Campbell men supergamla.

Vad är dina åsikter om hiphop? Anar att det inte riktigt är din kopp te.. men går det att vara feminist och ändå sjunga med till ”my side bitch is my main bitch cus my main hoe aint feelin me no more”.Tja, tydligen går det ju. Jag är ett levande bevis. Men om du har några tankar kring det får du gäärna dela med dig av det! xx
Jag lyssnar inte speciellt mycket på hiphop, och om jag gör är det i princip enbart svensk, och den har ju sällan bitches&hoes-kulturen utan handlar med om politik och klass och så vidare. Är rätt säker på att Brita Zackari skrivit ett superbra blogginlägg om detta men kan inte hitta det när jag letar. Kanske någon annan vet och kan länka, eller har någon smart åsikt om detta? Det är ju en knixig fråga, men min magkänsla säger att det borde vara okej, känns helt knäppt att du inte skulle ”få” lyssna på din musik? Däremot kan man ju hata och absolut problemtisera att det finns så få alternativ och att ”my side bitch is my main bitch cus my main hoe aint feelin me no more” är så pass utbrett och ”självklart”.

Hej Sandra! Du har så fin stil. Har du något tips om var man kan hitta fina toppar och tröjor? Tänker särskilt på croppade versioner, fina runda urringningar (som din första bild t.ex.), klassiska randiga, bastoppar, skjortor osv.. vore kul att hitta något som är finare och av bättre kvalitet än det som finns hos t.ex. H&M
Definitivt Asos.com och för bättre kvalité älskar jag Boy by Band of Outsiders skjortor och Carven har fina croppade toppar.

Sandra, du är den enda jag kan fråga det här av! Jag gillar en kille i min klass, men han är typ den blygaste människa jag nånsin träffat. Jag är också rätt blyg, men har sagt att jag gillar honom. Han har inte sagt nåt tillbaks, utan var bara tyst och såg ner i golvet. Hur ska jag göra för att veta ifall han gillar mig?
Dör vad gulligt. Och modigt av dig! Jag tänker att du kanske ska skriva till honom på facebook eller så? Blygisar är ibland modigare bakom en datorskärm. Säg hej och kanske fråga om en fika? puss.

Blev ju nyfiken på biljetten nu!  Vad ska ni hitta på?
Vi ska hiiiit på nyår!

Var kommer din Hit Girl- (Kick Ass) kostym från? Det är en så himla bra utklädnad! 🙂
Haha tack. Jag byggde den själv med egen jacka, egen kjol, dr martens och lite annat jag hittade hemma. Men sett massa färdiga hit girl-kostymer på nätet!

Sandra! Jag har en fråga! Jag är just nu inne i en såndär lyssnalyssnalyssna-på-bara-ett-album-period. Och albumet är Veronica Maggios senaste skiva. Tänker så himla mycket på dig i nästan alla låtarna! Vet inte varför! Men tänkte bara höra vad du tycker om skivan? Känner du igen –dig?
Alltså det här är ju typ världens finaste komplimang. Jag älskar skivan. Och absolut, känner igen mig i mycket av det Veronica Maggio sjunger, det är det som gör henne så genial tycker jag.

”kiss the boys and make them cry”-tröjan! Vart har du köpt den någonstans!? Kram
Den är från A Question Of, jag köpte den på Colette i Paris i våras.

Vad gör man när man varit tillsammans med sin kille i tre år och har varit sådär fruktansvärt kär, men inte längre känner så mycket?
 Vad gör man när man flyttat till en ny stad tillsammans och tänkte hålla ut tills kursen var avslutad, men man vill bara avsluta det nu nu nu?
 Jag har tillochmed vart otrogen emot honom. Hånglade upp en kille i klassen. Som är sådär mystisk och avgudar mig. Han ger mig uppmärksamheten som jag saknar från pojkvännen!
Och det enda jag drömmer om just nu är hur det skulle vara att ha sex med den ‘nya’ grabben…
Men så sitter jag här i en liten lägenhet jag delar med killen som varit min största kärlek i tre år. Jag vill älska honom sådär så att det gör ont, men det enda jag tänker på om dagarna är hur jag vill hångla upp det nya killen.
Vad fan gör man? 
Jag letar lägenhet Som fasen just nu, men det är svårt!
 Jag försöker hålla mig ifrån killen, men vi går i samma fucking klass. Och när han ska ut så hör han direkt av sig till mig.
 Hur ska jag lyckad undvika honom tills jag gjort slut med min pojkvän? 
Och framför allt, om Jag gör slut med min pojkvän (förstår att jag måste det…) hur lång tid efter det måste man hålla sig ifrån nya killar?
 Jag vill bara kasta mig runt halsen på dom där snygga skäggiga killarna! 
Men jag kommer säkert träffa på min kille när jag står där med nya killen.
 Åh så mycket förvirring och jag förstår om alla tycker jag är dum i huvudet.
Men jag är så förvirrad och vet inte vad som är rätt och vad som är fel längre.
Jag tänker: tänk inte så mycket på sen. Du får hångla med nya killar direkt om du känner för det, men du kan ju vara lite diskret med det, ditt ex behöver verkligen inte få reda på saker som skulle göra honom ledsen. Man behöver ju inte stå mitt på dansgolvet och äta upp någon annan efter en vecka liksom. Jag tror verkligen du ska göra slut prick nu. Flytta in hos en kompis tills vidare, det kommer lösa sig. Du kan inte gå runt och ha den där ångesten och det är inte rätt mot din pojkvän heller. Gör slut. Typ nu exakt efter du har läst det här. Kram lycka till.

Så fina outfits! Undrar var du har fått Italia-tischan från, gör utbyte i Italien nu, men har inte hittat nån liknande nånstans!!!
Den är från Wildfox!

En fråga förresten, hur gör du med superduper inlägg som fått typ en miljon kommentarer av vilka alla är fina, långa och djupa? Tänkte nu på till exempel namn-inlägget under och dess 625 kommentarer… Går det att läsa 625 kommentarer och välja nåt alls??
Jag läser inlägget i omgångar för att inte bli blind, och gör ett urval på ungefär 50 som jag sedan trattar ner till 20 osv tills jag är nere till tre. Tar många timmar men det går ju..

Nu när du kan se tillbaka på detta år med lite perspektiv och även nu när du är nykär. Hur känner du när du tänker på Ludde? Bara fina känslor och ingen ilska längre? Jag frågar för jag känner fortfarande efter 8 månader ilska över mitt uppbrott.
Jag känner bara ilska. Förstår egentligen inte hur jag någonsin ska känna ”fina” känslor över den där mannen igen ärligt talat. Han förstörde något inuti mig som gjorde att jag var osäker på om jag någonsin skulle kunna stå upprätt igen. Michelle sa till mig när jag hade träffat Magnus att egentligen är inte du färdig med att bygga upp dig själv. Egentligen borde du vänta med att hoppa in i något, men jag ser hur du tittar på honom, och då måste man ju bara. Och det är nog så. En ny pojkvän gör inte allting bra igen, men jag råkade visst bli så himla kär och då måste jag få vara det. Jag bearbetar fortfarande det som hände, har fortfarande en del mörkt kvar inuti mig från den där sommaren, men jag vet att det kommer försvinna, det måste bara få dunsta bort i sin egen takt. Det handlar inte om att jag inte är över honom, det handlar om att han sårade mig så djupt att det tar tid att bygga upp sig själv igen från det sveket. Jag fortsätter leva under tiden helt enkelt och att få vara så himla förälskad i en ung man med världens längsta ögonfransar är världsbäst. Men att jag skulle tänka ”fina” tankar om L igen känns mycket tveksamt.

Vad har du för synfel och varför använder du inte din glasögon oftare?
Jag har, om jag minns rätt, -1,25 och något annat jag inte minns på det andra ögat, kanske -0.05?. Jag använder dom sällan för att vi inte trivs superbra ihop, känner mig ibland som en fågel? Jag har inte linser heller, så jag ser rätt dåligt på långt håll, men inte så att jag stör mig jättemycket. Får däremot ont i huvudet och ser extra suddigt när jag är trött eller hungrig. Glasögonen är från Tom Ford för de som undrat, men jag vet inte vilken modell tyvärr.

Blev dumpad för ett tag sedan av killen som jag var och fortfarande är löjligt kär i. Han dumpade mig ganska sådär, sen sket han i mig och han lever sitt liv precis som att våra två år tillsammans inte betydde någonting för honom. För han verkar nästan lyckligare nu än vad han någonsin var med mig. Innan jag träffade honom hade jag vänner, bra och roliga vänner. Men han fick mig att endast välja honom, så att mina vänner liksom försvann ifrån mig och istället började de hata mig. Så några vänner har jag inte längre, utan jag har bara min mamma som håller om mig och sover hos mig. Jag har massor texter av dig sparade på telefonen som jag läser om och om igen och som jag nästan börjat lära mig utantill nu. Men jag vill bara veta om du har något tips som man kan byta ut att få tröst av sina vänner med, för jag har inga vänner att skriva till, inga fester att gå på så att jag kan hångla med andra killar hur mycket jag än önskar det. Och vad ska jag underhålla mig med när jag bara vill skriva till honom, har du något tips?
Det känns som att jag aldrig igen kommer att bli hel, utan att mitt hjärta alltid kommer vara såhär krossat och trasigt. Men jag kommer nog inte klara mitt liv länge till då, för jag kan inte äta, kan inte sova, kan knappt stå upp och jag vill ingenting.
Hej gullis. Jag tror det viktigaste i detta är att ta itu med dina vänner och den vänskap ni hade. Du kanske måste fundera på varför du tror att de hatar dig, för vet du, jag tror inte de gör det. De kanske känner sig svikna över att du valde honom framför dem, men är de bra och vettiga kommer de förlåta dig om du förklarar att du inte tänkte riktigt klart och gick in i någon förälskelsedimma. Det kan hända den bästa. Ring dem, be dem att ta en fika med dig och förklara hur du mår och känner dig. Om de är precis som du skriver: bra och roliga vänner så kommer de att förstå. Man måste vara försiktig med sina vänner, de är också som ett slags kärleksförhållande, och känner man att man glömt de för ett litet tag måste man jobba för att få dem tillbaka. Lycka till. puss.

Men jag tyckte jag såg att du i alla fall budat på en lägenhet (och köpt) en lgh på instagram? :s
Nä, jag var och tittade på min kompis lägenhet som låg ute. Varken budade eller köpte.

Safety Not Guaranteed finns inte på netflix?! :O
Sorry, jag har amerikanska netflix så den kanske inte finns i det svenska utbudet.

Hej Sandra jag har en liten fråga (eller ganska stor, egentligen): vill du ha barn?
Någon gång vill jag nog det, tror jag. I alla fall inte nu och helst inte på ett gäng år om jag får välja.

Hej Sandra! Vart kan man se de bloggar som du själv läser dvs bloggtips?
I högra ramen här till höger under ”FAQ”

hejsan! Umgås du fortfarande med Nina?
Självklart, men hon har bott i LA under hela hösten. Men nu är hon tillbaka igen!

Har du några bra tips på fina inrednings-webbshoppar? Jag är i full gång med att leta efter bra julklappar i form av smyckesskrin, tjusiga kuddar och dylikt och tänkte att du med din braiga smak kanske kände till någon bra webbshop?
Pinterest är ju världens bästa bokmärkessida, där måste man ju hitta massa fint. Här är mitt inredningsboard.

varför är objektifiering av män okej men inte av kvinnor? Jag är feminist och jag tycker att objektifiering åt båda hållen är fel. Riktigt fel. Börja inte snacka om att det ska jämnas ut – att det är okej bara för att exploateringen av kvinnans kropp är större än vad männens är. Det är fortfarande sjukt. Det är ett sjukt sätt att jobba emot sig själv och alla slags jämställdhetstankar. All respekt åt dina feministiska texter och tankar, men sådant här gör mig seriöst upprörd.
I ett samhälle där kvinnan är objektet överallt, i tidningar, på film, i konst och i reklam (och har varit det genom HELA historien) så går det inte att frånkomma att det blir något annat när en man är det. I all media är det tjejer som är sexiga och villiga hela tiden, det är viktigt att vi får rätten till att vara rätt och slätt kåta också, för OSS SJÄLVA och inte för någon snubbes skull. Jag tror att det är asviktigt att vi tar tillbaka vår egen sexualitet och ÄGER den, och då tror jag det behövs att även män objektifieras till en början. För att bryta och visa en norm måste man ibland vända på den. Det här är ett bra blogginlägg som tar upp män som objekt och hur det är viktigt i den feministiska kampen. Den fantastiska tumblr:en Men Are Objects har även skrivit massor om detta och är bättre på att uttrycka sig än vad jag är, läs deras smarta ord här.
Jag tycker verkligen att killfredagar befriande och kommer att fortsätta med dem. När jag ser hur mycket inläggen länkas och delas är det uppenbart att de fortfarande behövs.

Jag har tänkt på en sak ett tag när jag läser din blogg så tänkte passa på och fråga nu. Jobbar dina vänner med liknande saker som du gör (alltså skriver osv) eller hur sjutton hinner ni hitta på så mysiga saker som detta mitt på dagen? Förstår att du kan lägga upp ditt arbete lite efter vad som passar dig bäst men har alltid funderat över hur det är med dina vänner, då du alltid har någon att gå på äventyr med! Ser fantastiskt ut att bara kunna fånga dagen sådär lite när som helst. Tack för en fin blogg! Kram
De som jag hittar på saker med på dagen under vardagar är oftast Joakim och Michelle, och det är helt enkelt för att de också är frilans. Nästan alla andra jobbar på kontor. Kram!

Fina Sandra,
 Det här är säkert knäppt, men here I go.
Jag blev kär i min bästa vän. Han som sett på när jag blivit dumpad av moppeidioten i nian. Han som inte var min typ. Men kände mig ut och in. Såg igenom hela jag. Sen gick det ett par år jag blev så jävla kär i honom. Hade väl alltid varit det ändå. Han i mig med. Han var så himla fin. Och så direkt så var det vi. Det gick snabbt. Men vafan. Inget kunde stoppa oss nu. Det gjorde inget. Vi visste ju att vi var rätt.
Det hann inte gå lång tid innan det bara inte funkade. Det var inte bra helt enkelt, så innan det hann bli värre så avslutade vi det. Han var så likgiltig helt plötsligt. Som om vi bara var okej han och jag. Det här knäckte mig.
Hur kunde vi inte vara rätt han och jag? Vi var ju rätt väl. Han och jag är inte fel bara. Och så var vi det. Han är ju inte ens min bästis längre.
Det har gått ett halvår sedan det tog slut. Kan inte glömma. Har gjort allt. Inte lyssnat på Bob Dylan. Dansat. Haft kul. Mått rätt bra. Men jag kan inte gå vidare. Går inte. Inte utan honom. Ältar loss.
Så, hur fan glömmer man? HUR GÖR MAN SANDRA?
Jag förstår så himla hårt om du inte orkar svara på alla broken-hearted som säkert vänder sig till dig precis som jag. Men alltså, fan vad fint det är om du svarar.
SÅ HIMLA STOR KRAM
Hej finis. Först och främst: ett halvår är INGEN tid. Ta det lugnt. Det kommer ta tid när det handlar om stora förälskelser. Hjärtat tar tid att läka. Det är bra att du kämpar på, och ibland kan det kännas helt hopplöst, men det kommer bli bra ändå. Men du- jag vet inte om ni umgås eller inte – men snälla, gör inte det! Det kommer ta ännu längre tid om han hela tiden finns i periferin och om ni ska ses och leka att allt är som vanligt och så. Ta ett avstånd från honom. Om du klickar dig in i min kategori ” om kärlek” har jag skrivit massor om att försöka komma över någon. kram.

Roligt att du börjar sponsra företag så sjukt mycket, är lite som att gå in på en enda stor reklamkampanj.
Antal samarbeten jag haft på bloggen i år: 4. Antal blogginlägg jag skrivit: 600.
Såhär tänker jag: när jag gör samarbeten är det viktigt att det är tydligt. Dold reklam är det värsta jag vet på bloggar, dessutom är det olagligt.
Jag väljer samarbeten noggrant. Jag tackar bara ja när det är sånt som passar tonaliteten i min blogg, ger ett innehåll och inte bara säljer, och som ni skulle tycka vara roligt. Helt enkelt är en kreativ och rolig idé.
Att jobba tillsammans med företag är inte direkt främmande i bloggvärlden – snarare tvärtom – och själv tycker jag det är helt okej, och till och med roligt, om man hittar en bra form som passar bloggaren och läsarna. Det tyckte jag till exempel att ölen TT var, när jag fick testa nya ekologiska recept tillsammans med en kock och dela med mig av recepten till er. Eller i somras när jag fick ha ett eget barhäng i hårprodukten Sebastians pop-up butik och bjuda in er, eller när jag fick snacka feminism med andra vettiga brudar iklädd Monki-kläder.

HALLÅ SANDRA!! JAg undrar om en kan följa dig på etsy??? Det vore ju toppen om det gick.
Uppdaterar inte så ofta, men här kan du göra det!

Hej! Fin du blev!! Tänkte fråga var du klippt dig, blir nämligen sjukt nervös av frisörer och vore toppen med ett tips på frisörställe…*snälla* <3
Jag klipper mig hos Håkan som jobbar på Haven på jungfrugatan på Östermalm. Han är toppen.

how tall are you?
I’m 163 centimeter tall.

Färgar du ögonbrynen också, eller använder du ögonbrynspenna som matchar? Vilken isf?
Jag använder den ljusaste ögonbrynspenne-färgen, det skiftar typ varje gång mellan märke. Den har en tendens att se rödaktigare ut när mitt hår är rödare.

Sandra! Jag och en vän åker till NY om prick två veckor och jag har självklart läst din guide och där finns ju himla många bra tips. Men, tycker mest det var barer du tipsade om under bar/klubb-avdelningen – har du nått konkret tips på klubbar där man kan dansa hela natten? Vi är båda 21 (och ifall det spelar någon roll för dina tips, inte sådär jättehipstriga)
P.S har läst din blogg sen du gick på Berghs och har inga planer på att sluta. Och du var jättefin i håret! Kram
Tack finis! Grejen är den att det är alltid olika klubbar som är poppis i New York, det kan skifta på några veckor. Men kolla typ Le Bain i Meatpacking för en knäpp men rolig klubbupplevelse. När jag bodde där var Le Baron i China town hippt men jag tror inte det är det längre. Kolla Time Out Magazine kanske för mer uppdaterade tips?

Jag är tillsammans med en helt underbar kille. Är superduper kär så in i helvete. En sak som bekymrar mig är att jag är feminist sedan många år tillbaka och är fruktansvärt allergisk mot typiskt ”grabbigt” beteende. Jag har alltid trott att jag skulle bli kär i en genusmedveten och icke-typisk-maskulin kille. Men killen som får mitt hjärta att dunka så hårt att jag tappar balansen är alltså lite en sådan där typisk grabb. Har snusat, busat, mekar med bilar och har bara svarta möbler i sitt studentrum. Han är fruktansvärt klok och lyssnar väldigt noga på det jag har att säga, och uppmuntrar mig alltid att lära honom om genusperspektiv. Trots detta känner jag ibland att det är svårt att få honom att förstå. Jag är helt galet kär just nu men funderar väl lite på om detta kommer att kunna hålla på lång sikt? Känner ibland att det vore enklare att bli tillsammans med någon som jag inte känner att jag behöver ”förändra”.
Men du! Jag tycker ändå han låter himla fin. Han är ju intresserad av att lära sig, och det är långt mer än vad de flesta vill. Ingen kan ju hjälpa att de är uppväxta i en icke genusmedveten miljö, det är ju de allra flesta. Om han är klok och pepp på att lära sig grejer så tycker jag ändå att han kommit en bra bit på vägen. Köp Nina Björks Under Det Rosa Täcket till honom vetja. Världens bästa manual och grundkurs i feminism.

jag vet væl egentligen redan svaret men kænner ændå att jag måste fråga. Han læmnade mig igår, mitt livs stora kærlek. Han ær inte kær længre. Det kænns som att jag gått sønder. Går det øver? kommer jag att kunne leva igen?
Ja. Jag lovar.

Men…hur gör du för att inte frysa ihjäl i tights då?
Tre par på en gång varav det översta är i ull eller kashmir!

Hej Sandra! Tänkte fråga en sak som inte alls har med detta att göra men men. Alltså, är du alltid sådär sansad när du druckit alkohol? Någon gång måste du ju ha spårat ur tänker jag. När lär en sig att bli lagom full istället för för full? Och när en har blivit sådär jättefull och kanske gråter i ett hörn, gör sönder en massa saker eller tappar bort alla sina värdesaker; hur gör en för att släppa det dagen efter? Hur vågar en dricka alkohol igen och hur gör en för att inte bli lika full nästa gång. Jag kanske är ensam om att tycka det är så jobbigt och generande att tex bli utslängd från en fest, men jag hatar det verkligen. Och det känns som att jag är helt ensam om att få i mig alldeles för mycket och spåra ur. ÄR JAG DET? Igår var jag nära att ta livet av mig pga alkohol och jag vet att jag egentligen inte borde dricka pga djup depression, men det kan jag ju inte säga till någon (dessutom vet ingen i min närhet hur jag mår). Och om/när jag dricker blir jag nästan manisk och jag måste dricka mer hela tiden för att dämpa ångesten men istället bygger det bara på min vilja/beslutsamhet att dö. Det jag mest undrar är om du aldrig har haft en katastroffylla samt hur du gör för att inte dricka för stora mängder alkohol när du dricker. När lärde du dig hantera alkohol ordentligt? Är jag alldeles ensam om att ibland tappa kontrollen helt i samband med alkohol? Kram din blogg är bäst
Okej, om du känner att du är djupt deprimerad ska du ABSOLUT inte dricka. Det kommer bara göra dig ännu mer ledsnare. Du måste prata med någon, det där kan du inte gå runt och bära på. Kontakta någon professionell nu genast, exempelvis via BUP, och berätta för någon kompis hur du mår. Och på riktigt, lova mig, drick inte! Du hamnar i en ondskefull spiral neråt. Är man ledsen och dricker alkohol mår man bara ännu mer fruktansvärt. Det är väl också därför du har svårt att kontrollera det. Snälla gör inte sånt som får dig att må ännu sämre och lova mig att kontakta någon.
Och ni andra som känner att ni har svårt att kontrollera alkohol men kanske inte känner er superdeprimerade – drick isåfall bara folköl/öl. Sprit är det absolut dummaste för man har ingen aning om hur mycket man får i sig och det går fort. Jag är 29 och har lärt mig rätt bra iaf hur mycket jag ska dricka men jag dricker knappt ändå aldrig sprit för det kan så himla lätt slå fel. Ta det lugnt med alkoholen hörrni.

hej, tänkte att du kunde vara en bra person att fråga. hur gör en om en är en superawkward person som blir så himla obekväm i nya sociala situationer och alltid blir den som sitter tyst och lyssnar i stället för att prata när en träffar nya människor. vill så gärna vara social och pratig och glad, sådär som jag är på riktigt, med nya människor också men det tar mig så himla lång tid innan jag kommer dit. det är så himla svårt att få nya vänner när man alltid är tyst och awkward. vill så gärna prata utan att tänka så himla mycket så som jag gör med mina nära vänner. nu blev det himla rörigt men hoppas du fattar. du är så himla bra sandra! kram!!
Hej! Jag kan också vara tyst och awkward när jag är i situationer där jag inte känner mig trygg. Att bli social och pratig handlar verkligen i grunden om övning. Lite konkreta tips: 1. Kommer du till en fest/middag, hälsa då på alla och titta de rakt i ögonen. Gå inte in och häng med dina polare utan att säga hej till någon. Folk fattar inte att man är blyg utan tycker man är dissig. Så börja absolut med att hälsa på alla! 2. Hamnar du bredvid ett gäng du inte känner säg hej igen, fråga kanske ”vad var det ni hette nu igen?” om du inte minns, fråga hur de känner gästen, vad de gör annars och säg någonting om festen typ ”vad roligt det ska bli ikväll” eller ”gud vad fint xx har fått det i sin lägenhet. 3. Ge komplimanger! När du hälsar på någon för första gången eller pratar med någon för första gången, säg ”gud vad fin kjol du har” eller ”älskar din frisyr har också tänkt klippa mig så” eller något sånt. Folk blir så jäkla glada! Lycka till.

Nu undrar jag vilket program du använder för att redigera och klippa dina videos?
Imovie, ett program som ingår i MAC.

hej sandra. alltså jag råkar ha träffat världens snyggaste kille, alltså en kille som är så snygg att man går av, tappar andan osv. verkligen det snyggaste jag sett hittills i livet. han är jättetrevlig och charmig mot mig men är även en riktig douchebag som kysser olika tjejer varje kväll ungefär. men jag kan inte släppa honom och vet att jag skulle kunna få honom nån kväll hur lätt som helst, men jag vågar inte för jag kommer vilja mer sen men han kommer inte det. hur ska jag komma över denna brutala crush? jag är ju inte kär i honom eftersom vi inte känner varandra så bra men så fort jag tänker på honom så dör jag, så vacker är han liksom.
Att crusha på sånt man inte kan få eller som känns spännande för man inte vet vad som ska hända är ju en klassiker. Tror vi alla, oavsett kön, trånat efter det där omöjliga någon gång. Såna crusher går över, promise. Jag tycker du ska passa på att hångla lite med honom om du vill, det kan få lågan att slockna lite, för ibland har man en tendens att höja upp det där omöjliga till skyarna. Du kommer hur som helst inte känna så här för alltid.

Vilket fantastisk grå tröja du har på dig!! In books we trust, vad har du köpt den?
Den är från A.P.C. men från förra årets kollektion.

Translation. Please click ”in english” below FAQ to read.

Jag och min kille har gjort slut. Vi var tillsammans i 2,5 år. Allt känns bara så tungt just nu. Undrar främst hur gör man det här med kompisar? Vi bor och studerar i samma stad och har integrerade vänskapskretser. Hur gör man med det? Just nu vill jag helst av allt inte se honom. Jag vill inte att han ska vara med mina vänner… Jag vill typ skicka honom till en annan världsdel, så jag kan fortsätta mitt liv här i lugn och ro. Kan ju inte flytta heller har halva min utbildning kvar att slutföra. Men jag vill inte behöva se honom, stöta på honom ute, se honom ha kul osv. Det gör så ont i mig då att det inte är vi längre. Fan också.  hur gör man?
Svårt. I mitt första förhållande särade vår kompiskrets på sig ganska naturligt. Vi hade liksom ändå ”våra egna” vänner i det, trots att vi hängt tillsammans så länge. Andra gången det tog slut bodde vi ju inte ens i samma stad, så jag behövde aldrig oroa mig för att träffa honom på gatan eller hamna på samma fest som honom. Men jag förstår såklart att det här ändå är ett stort problem och jag har kompisar som måste trixa och kolla efter så att inte exet är på samma middag och ibland bestämmer de till och med att gå på ”varannan festlighet” för att inte stöta ihop. Men har någon ett mer konkret tips får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Jag har en fråga om din Paris-tid. Jag är 20 och vill verkligen ut i världen. En kompis mailade mig, väldigt lägligt, på Facebook och sa ”vi kan väl flytta till Paris eller London i januari?”. Och jag romantiserar Frankrike, tycker det låter kul att åka dit och jobba och hänga. Men jag vill gärna ha din ärliga åsikt! Jag pratar inte ett ord franska. Je ne parle pas Francais. Kommer jag kanske då att ha roligare i London, där jag faktiskt kan prata med folk? Är det sant att fransoser inte pratar engelska alls och rynkar på näsan när man stapplar på orden? Hur skulle du välja? Puss!
Ja alltså, jag pratar heller ingen franska, och är inte en sådan som kan snappa upp lite meningar på några månader och sen testköra lite. Känner man att man nog inte kommer lära sig språket så kommer det ju sätta stopp för en. Man förstår inte vad folk pratar om på middagar och man kan inte superenkelt närma sig främlingar på barer och så. Självklart pratar fransoser lite engelska, men vissa gör det inte alls och de flesta är urdåliga på det. Jag skulle lätt välja London, men det är nog också för att jag tycker väldigt mycket om London som stad och tycker engelsmän är rätt så briljanta och roliga, men Paris är ju en såå fin stad och männen är ju supervackra och jag hade otroligt roligt de tre månader jag hängde där. Man får nog chansa, tror det blir roligt vilket som!

Okej jag behöver lite råd och tänkte att sandra hon är ju smart och lite äventyrlig sådär så hon förstår säkert. Jag vill sååå gärna åka på språkresa till england i sommar och när jag (lite hastigt kanske) tog upp det med mamma sa hon att en vän till henne hade åkt på språkresa och typ ”det är ju inte precis språk man lär sig” mammas vän har alltså berättat om hur alla hade sex typ så hon var väll inte sådär megapepp på att skicka iväg sin 14-åriga (15 i sommar) dotter på språkresa. jag säger inte att jag tänker vara fin flicka och hålla mig borta helt från boys (inget som känns särskilt värt och berätta för mamma kanske..) men jag är så himla uttråkad och det känns som att en språkresa skulle va så perfekt! tips på hur jag ska övertala henne?
ps. vet att det är jättedyrt med sånt här men jag har faktiskt riktigt bra betyg i engelska (och över huvudtaget) så kan ha en chans att få stipendie
Men usch vad onödigt av din kompis mamma att säga sådär! Du måste ju få skapa dina egna äventyr och upptäcka dina egna snedsteg. Javisst, språkresor är ju lite fest och partaj, men det är ju också skola och lärare som faktiskt skickar hem de som är för fulla eller gör någonting för dumt. De är ändå rätt hårda på det där. Jag skulle om jag vore du försöka få ihop ett kompisgäng så att din mamma vet att du inte åker själv dit. Att ni kommer ta hand om varandra. Sedan måste det ju finnas information på språkrese-hemsidorna som beskriver hur dagarna ser ut och så, och det kanske kan lugna din mamma? lycka till.

på språkresa i juan les pins som femtonåring.

Hej fina du! till en början vill jag bara säga att du skriver så himla vackert. Orden lägger sig så fint i munnen och man blir bara glad av att läsa din blogg. Bara så du vet  Nu till det jag ville fråga. Hur hittade du dig själv? vet en super svår fråga men känner mig lite lost för tillfället. Bor på irland och mår bra egentligen, men ändå saknas något. Har ingen pojke, bara han jag tänker på konstant men som inte vill ha mig tillbaka. Hör alla säga att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att man blir vackrast bara när man känner sig som det men tänk om man behöver någon som berättar att man är vackrast på jorden eller att man behöver någon som älskar en innan man förstår det själv? Nu spårade jag lite kanske men för att göra något komplicerat lite mindre komplicerat: hur tog du dig igenom osäkerheten, olycklig kärlek och blev dig själv? känns som att jag bara väntar på att alla bitar ska falla på plats och att jag blir jag om du fattar. Kram på dig!
Det här är ju en väldigt stor fråga. Men jag tror ändå svaret måste bli: tid. Ju äldre du blir, desto klokare blir du. Desto mer trygg blir du i dig själv. Jag vet att det låter klyschigt kanske. Men det är så himla sant. Jag är modigare och rakare nu än vad jag bara var för kanske tre år sedan. Varje dag blir man en lite bättre version av sig själv. Och det här med olycklig kärlek, att inte veta vad man vill bli och att ibland tveka på sig själv, det har man nog med sig hela livet mer eller mindre. Även sextioåringar kan ju få hjärtat krossat. Men man lär sig att hantera det lite bättre kanske, för att man känner sig själv så mycket bättre då. Men jag tycker ändå att det kanske är lite det fina med livet, att man ibland är helt clueless och inte vet någonting om någonting alls. Det gör ju alltihop så spännande.

Hej Sandra! Jag ska åka till Stockholm med några kompisar om ett tag och för några dagar sen kom jag och tänka på en klubb/fest som jag läst om på din blogg. Har för mig att det var i sommars då du skrev om ett uteställe du varit på där de bara spelade ballader. Tyckte redan då att det lät underbart men jag kommer inte ihåg vad det hette eller var det låg?
Utestället heter Natten men de har bara klubb några gånger om året. Like:a deras Facebook-sida så har du koll på nästa gång det är som gäller!

Är i buffalo-skor-köpar-tagen, tänkte kolla med dig: hur är dom i storleken? Stora, små, lagom?
Vore jättetacksam för svar! Du är bäst, puss!
Hej! De är rätt stora. Jag har vanligtvis 37 och hade lätt kunnat gå ner till en 36:a. Så köp en till en halv storlek mindre än vad du har tycker jag.

Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk!
Oj oj tack tack. Faktiskt inte tänkt på det där med ”man” och ”en” tidigare, men ska absolut prova!

hej. hur klarar du av att ha så tunga örhängen? har några som jag älskar men jag orkar inte ha dom så länge.
och om jag får fråga, hur hanterar du jobbiga kommentarer? har precis skaffat blogg och är rädd för hatkommentarer. :/
tack på förhand!
De är lätta som luft! Alltså örhängena 🙂 Ang hatkommentarer får jag inte så många, och de jag får får man antingen strunta i om de är helt galna i huvudet och om de kritiserar någon specifik sak är mitt tips att vänta ett slag innan man svarar för att sortera sina tankar. Människan har ju en tendens att alltid vilja försvara sig och om man väntar lite och funderar på orden kan man ibland förstå personen ifråga mer.

Vilken fin blogg du har! Har inte läst den så himla länge, så undrar: har du studerat något eller något innan Berghs? och… jobbar joakim eller har joakim också jobbat med reklam? Ha det bra
Jag pluggade genusvetenskap och kulturvetenskap på universitet innan jag började på Berghs. Men bara i ett år. Joakim har också gått på Berghs (han gick klassen under mig) och är utbildad art director och designer. En himla duktig sådan!

Sandra jag älskar allt du skriver, och alla bilder du tar. Det är så fint att jag ibland bara måste hoppa upp och ner.
Med detta sagt, här kommer min undran: Att hångla med människor, hur kommer man dit egentligen? Jag är nitton år och har aldrig varit med om detta, och det börjar komma till en punkt då jag känner att det nästan är pinsamt att det är såhär. ”Nitton år och har aldrig mer än pussat en kille”, i mina öron låter det jättekonstigt, och patetiskt att detta är det som stämmer in på mig. Jag går på fester, dejter, är kär i killar, men jag kommer aldrig dit. Har du tips? Jag har aldrig varit bekväm med att prata om detta, inte kärlek heller. Och jag är blyg, vågar bara göra ministeg som att nudda hans hand istället för att hålla i den. Hur gör man när man är som jag? Hur får man hångla?
Kram
Hmm. Här kommer några superduperkonkreta tips som inte kräver så mycket om man är en blygis: 1. När du pratar med någon, ställ dig nära honom. Ett litet steg närmare än vad som känns ”normalt”, kan handla om typ femton centimeter. 2. Rör vid honom när ni pratar, säger han något kul, lägg din hand på hans axel när du skrattar, ska han visa dig något på mobilen, ta stöd mot honom när du lutar dig ner för att kolla efter. 3. Köket är bra hångelplats på fest. Jag tror det är för att det är trångt där. Sök dig till festens trängsta platser där folk tvingas vara lite närmare varandra än normalt. 4. Ögonkontakt obs mycket viktigt. Håll kvar den någon sekund för länge, le.  5. Kanske viktigaste: ha roligt. Skratta, sträck på dig, prata med dina vänner och ha en lyckad kväll! Andra människor älskar glada människor, det är som knark. Lycka till <3

Vad ska man göra om den man är så himla kär i berättar att han inom en alldeles alldeles alldeles för snar framtid flyttar till andra sidan landet och sen ska ut på äventyr i hela världen? När det man har inte är definierat men man har hånglat varje dag i flera månader, sovit i samma säng i veckor och sagt att man är ens bästa person i världen. Vad fan ska man göra, gick i tusen miljoner bitar när han berättade och jag vet inte om jag kommer kunna limma ihop mig själv utan hans hjälp. Att han är min absolut bästa vän och vapendragare gör inte saken bättre, kommer dö av saknad och att sova ensam känns läskigare än någonsin förr. 18 år, tokkär och hjärtekrossad -> Jag behöver lite stöd.
Säg det! Säg allt detta till honom. Och sedan: kärlek som försvinner är hemskt och sorgligt och förbaskat orättvist, men en dag kommer du vakna och inse att du faktiskt orkar resa dig utan honom, för så fungerar livet. Så deppigt svar kanske, men är det meningen att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra sedan tror jag.

hej, jag och min pojkvän funderar på att åka till new york kring min 21-årsdag. kruxet är bara att det kommer bli i slutet på januari/början på februari. min fråga är om new york är bra då? går det att uppleva staden då eller kommer man önska att man åkt en månad eller två senare så man kunde ha varit ute och gått mer? eller ja, helt enkelt, är new york värt även kring den tiden? ingen av hos varit där förut men är jättepepp
New York är ALLTID bra! Klart ni ska åka. Men ja, det kommer vara rikskallt så klä på er mycket.

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :’( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!
Hej! Ja, jag känner ju en del folk på lite olika platser i världen, har en äventyrlig vänskapskrets. 🙂 Men ibland är det verkligen bara bekantas bekanta. Man får kontakta folk man bara känner pyttelite och säga att ”hej, vi känner kanske inte varandra men jag har precis flyttat hit, ska vi ta ett glas vin?” Man får vara lite modig. Och sedan – man lär verkligen alltid känna folk. På arbetsplatser och i skolan eller var man nu hänger på dagarna. Så funkar det liksom. Följ drömmarna nu bara!

Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
Jag tänker att det är lite annorlunda om man är 16 år eller 33 år. Har man kanske en lägenhet ihop, eller barn eller bestämt sig för att ”nu är det vi” så ska man absolut kämpa för varandra. Kärlek går upp och ner, och jag är ju inte 55 och kan prata utifrån någon ”som levt länge” men absolut, när jag gifter mig förstår jag att förhållanden såklart kan nå riktiga jäkla dippar och då får man jobba tillsammans tills man kommer upp från dem. Man är man kanske 21 och känt ett par månader att det där killen man var så himlans kär i inte längre känns någonting alls, då tycker jag att man ska vara modig och göra slut, för båda skull. Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.

Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Alla har fått denna dissen, tro mig! Fattar att det känns segt men alltså ta det lugnt. Du vågade ju iaf höra av dig, det är ju svinbra. Han har antagligen redan glömt det, ingen tycker du är något idiot, promise.

Har du tröttnat på att blogga? Det känns nästan som det. Du skriver nästan aldrig långa personliga blogginlägg längre, vilket jag kan sakna. Du lägger upp Max två inlägg per dag och ibland bara ett.. Har det med novellen att göra eller har något annat hänt? Gillar din blogg supermycket i alla fall!
Hmm. Märkligt att du känner så för jag har aldrig bloggat så mycket som jag gör nu. Bloggar två gånger om dagen på vardagar och en gång om dagen på helgerna. Jag försöker göra en ganska bred bredd på olika ämnen varje vecka, allt från era frågor, boktips, matlagning, tillbakablickar, fina grejer jag hittar på internet, outfits och tankar. Skrev ju en lång text (skrivtipsen) bara förra veckan och en gång i månaden kommer en krönika. Vet inte riktigt hur jag ska hinna fylla på med mer. Det är alltid svårt att tillfredsställa alla men har verkligen inte tröttnat på att blogga, men kom gärna med blogginläggstips!

Förlåt men.. förstår inte hur man orkar sitta och posera sådär på en dagensoutfit? Eller hur hen som tar bilden står ut.
Har man haft en blogg i nästan 10 år så lär man sig. Tyckte att det var jättejobbigt i början men man blir van. Tycker fortfarande att det känns sådär att ta outfitsbilder på gatan när folk går förbi så därför är de mest inomhus.

Du har ju många killkompisar och så, blir du aldrig kär i dem? Jag blir kär i varenda kotte av manligt kön som jag umgås mycket med. Typiskt dåligt.
Njäej, jag har ju känt dem så länge nu. Har crushat på en del av dem när vi lärde känna varandra (inga namn nämnda..) men det gick över sedan.

Om man vill fråga dig en sak som inte handlar om bloggen, vad skall man göra?
Det är bara att fråga i kommentarsfältet eller att maila.

Jag tänkte på det där med att köpa jacka Second Hand… Hur tvättar man dem? Eller kör du på otvättat –> Direkt på :S? Funderar nämeligen också på att gå och se efter fina kappor och sånt, som jag blivit tipsad om, på Second Hand. Tack på förhand
Den gröna jackan köpte jag med alla lappar på så den hade liksom varit oanvänd i nästan fyrtio år. Annars kan man lämna in på kem eller vädra tänker jag!

Vart har du köpt dina strumpbyxor? Tänker nämligen införskaffa nya nu inför vintern
Köper strumpbyxor överallt! H&M, Lindex, Asos, Twilfit osv osv.

Men hallå ett långt och utförligt inlägg om Magnus och allting då kära du!!!!!! Känns så hemligt allting åh så nyfiken
Vi har ju ganska nyligen träffats och det känns fortfarande helt superkonstigt (och superfint <333) att titta upp mot honom på gatan och tänka att ”oj honom är jag ihop med.” Vi har varit pojkvän och flickvän i fem månader ungefär. Vill vara lite försiktig med honom på bloggen men kan ju berätta hur han ramlade in i mitt liv förstås. Vi träffades för första gången ute på en klubb i Stockholm en torsdag, tre dagar innan jag skulle flytta till Paris i våras (och sedan stanna där i tre månader).
Jag såg honom genom folkhavet på Kåken (för att han var typ ett huvud längre än alla) och tänkte att Satan i gatan. Måste. ha. På fredagen hade Michelle hemmafest och jag hade sett att de pratade med varandra på Kåken dagen innan så jag frågade henne om hon kunde bjuda honom. Eller jag sa: skriv till honom på facebook att din kompis tycker han är det snyggaste hon sett och att hon vill att han ska komma till festen. Så exakt det gjorde hon.
Jag skulle åka till Paris 48 timmar senare och tänkte att det är lika bra att vara pang på så jag får hångla lite innan jag skulle åka, vad spelar det för roll om han tycker jag är lite knäpp. Han kom hur som helst dit och fem timmar senare kysstes vi på en skakig högtalare på klubben Under Bron. Och efter det hängde vi hela helgen tills det var dags för mig att byta land och stad och jag kände honom inte alls men tyckte SÅ HIMLA mycket om honom. När jag väl landade i Frankrike tyckte jag att det var tidernas sämsta idé. Jag kunde inte alls få honom ur huvudet.
Så jag köpte helt enkelt en biljett tillbaka en vecka senare. Var tvungen att kolla efter vad det var. Man kan inte släppa magpirr bara sådär, de är så sällsamma. Kom med någon dålig ursäkt till honom att jag skulle göra något i Stockholm som gjorde att jag var tvungen att åka tillbaka. Vi var med varandra från att jag landade tills att jag åkte tillbaka fem dagar senare. Och sedan hälsade han på mig i Paris några veckor senare (ja det var han jag var på Versailles med). Och sedan åkte jag till Stockholm alldeles för ofta under min Parisvistelse (jag ber om ursäkt till er som klagade över att jag inte ”uppskattade Paris och drog till Stockholm hela tiden” men det var pga hångel). Och sen när jag kom hem till Stockholm flyttade jag direkt in till honom, med två enorma resväskor innan vi ens sagt att vi var pojkvän och flickvän. Det är väl klart att du ska bo med mig, sa han bara. Och sedan dess har vi sovit med varandra varenda natt. Han heter Magnus, kommer från Göteborg, är 26 år, kan jättemycket om historia och årtal och kungar på ett knäppt sätt och har världens finaste framtänder.

Fina Sandra skulle inte du kunna skriva ett inlägg om hur det är att jobba på reklambyrå? Håller på att utbilda mig till något åt det hållet och hade älskat att få läsa om din bild av det. kram
Har skrivit om det en massa gånger. Här och här till exempel!

Sandra! Jag är kär i en kille som är världens finaste och världens bästa på att spela gitarr. Han är svinsnygg och jag är inte lika svinsnygg och dessutom 16 år och okysst. Jag är för feg för att ta kontakt med honom men vill ändå visa att jag gillar honom! Vad ska jag göra? Jag kan peka ut tio personer bara i min årskurs som också är kär i honom och jag kan hitta tusen anledningar till varför han skulle välja dom framför mig. Jag känner mig så misslyckad och ful så jag vill inte ens gå till skolan för om han ser mig kommer han fatta hur ful och misslyckad jag är. Vill lägga mig under mitt täcke och gråta tills jag glömmer bort honom
<3 Jag var också megablyg som sextonåring och är därför rätt dålig på bra tips hur man ska ta kontakt. Men en grej kan ju vara att ta reda på var han hänger efter skolan. Något särskilt kafé exempelvis, och se till att också vara där. Var är han på helgerna, kan man se till att hamna på samma fester eller musiklokaler som honom? Man måste på något vis visa att man finns. Har ni gemensamma bekanta? Kan du prata med dem och långsamt lirka dig in i hans kompissfär? Till slut måste man ju säga hej till varandra liksom.

Hej! Kommer ihåg när du skrev om att er hund Vera dog, och jag grät. Är nyfiken på en sak nu. Som jag förstod var Milla och Vera tillsammans hela tiden, så hur tog Milla att Vera dog? Har ju hört om hundar som blir deprimerade när deras hundbästis dör. Himla sorgligt. Hur är det med lilla Milla?
<3 Jag bodde i New York när Vera försvann men som jag har förstått det var Milla väldigt deppig första tiden och gick runt och ”letade” efter Vera. Nu verkar hon desto gladare men däremot har hon väldigt väldigt svårt för att vara ensam. Hon är ju uppvuxen med Vera och har liksom aldrig någonsin varit helt själv förut, Vera var ju alltid med. Men min mamma tar med henne i princip överallt så det är ju bra.

Vet du om det är möjligt för två 17 åriga tjejer att bo på hotell i NYC? Eller måste man vara 21 år? Och i annat fall, vet du om det är möjligt att hyra en lägenhet i några få dagar som 17 åring? har du nått tips? Tack på förhand
Ingen aning tyvärr, med borde väl inte vara några problem alls med hotell? Vet inte hur det gäller med att hyra lägenhet. Någon annan kanske kan svara i kommentarerna?

Alltså hur söt är din bror! Hur gammal är han?
Nyss fyllda 18!

Vill också ha en engångskamera! Är det olika kvalitet på dom eller kan man köpa vilken som helst?
Jag köpte en för sjuttio pix på Teknikmagasinet.

Jag har också fotat hela sommaren men smart som jag är, är jag inte säker på var man kan framkalla bilderna. Vet du, eller någon annan fin?
I närmaste fotobutik förstås! Bara att googla upp en. Jag gick till en i Gamla Stan.

tänker på ida i sandor slash ida när jag ser bilderna!
Så himla knäppt, jag hade liksom sett filmen fyra dagar innan jag postade det inlägget. Måste ju helt klart blivit inspirerad utan att jag själv förstod det 🙂

Vet inte om det hände dig, men hur skulle du reagera om förlaget ville ändra i din historia? Skulle du känna att ”nejnej” eller skulle du ta det till dig för att det typ ”vet vad som säljer”? Puss
Det har inte hänt, vet inte hur jag skulle reagera. Beror på nog på hur stor förändringen var! Men jag litar på dom till 100% i typ allt.

alltså det finns en gammal bild på dig när du var i tonåren som ser EXAKT ut som den nedersta bilden. Mitt elefantminne säger mig att du hade typ adidaströja på den bilden? precis samma pose och frisyr i alla fall, så kul!
Haha ja jag tänkte på den med, tror du menar den här:

Hej kloka du. Jag behöver lite hjälp då jag sitter i en klurig situation nu med min pojkvän som jag varit ihop med i 3 år. Du är den enda jag kommer att tänka på när det kommer till detta då jag alltid tycker att du ger så bra svar till andra när det kommer till relationer. Det är som så att han vill flytta 60 min bort för att byta jobb. Han vantrivs verkligen på det jobbet som han har just nu, är alltid trött och omotiverad. Jag går en utbildning just nu på ett år och kan inte flytta med honom. Har inget körkort och det finns verkligen inga bra förbindelser mellan min stad och hans kanske blivande stad. Han säger till mig att 7 månader ifrån varandra är ”ingenting” och att det kommer gå jättefort. Medans jag känner att jag gärna vill träffa honom varje helg eller varannan åtminstone, men det kommer inte gå… Tanken var först att vi skulle flytta 60 mil tillsammans om 7 månader när jag var färdigutbildad, men han verkar inte orka vänta. Hur gör man? Vad är det bästa för oss båda tycker du, eller någon annan som läser detta?
7 månader är en lång tid, särskilt om ni inte ens kan ses varannan helg. Men – å andra sidan kan man ju även se det precis tvärtom: efter 7 månader är det över. Ni har ju redan en plan vad som händer då. Du kommer flytta dit. Jag tror det viktigaste med distansförhållanden är just det, själva planen. Finns det inget slut eller mål, det är då jag tror risken att det kommer gå åt helvete är tusen gånger större. Jag har skrivit en del om distansförhållanden förut, men det viktigaste är att ni gör upp en plan hur ni ska ses och höras under dessa månader. Skype varje kväll kanske? Skaffa whatsapp så kan man sms:a hur mycket som helst och man kan ju även skaffa en Facebook-grupp bara för er två där ni kan prata och fixa och trixa. Sedan får ni helt enkelt försöka lösa så ni i alla fall ses någon gång i månaden, det tror jag ändå är viktigt. Ni kommer klara det! puss.