Idag var det sista jurymötet för ljudbokspriset så nu kan jag äntligen hänga lite med egen litteratur! Jag har bestämt mig för att börja läsa lite mer poesi.
Ska vi kolla vilka böcker som ligger i min att-läsa-hög?

Hiromi Itōs Graulerar till din förgörelse hörde jag först om i podden En Varg Söker Sin Podd. Blev så himla mesmerized när dom läste högt ur den. Hon är en japansk feministisk poet och är tydligen väldigt stor därborta. Det här är hennes första bok som är översatt till svenska.

Den här bokens framsida, Atlantis av Marie Silkeberg, är så himla himla fin tycker jag. Fattar dock inte varför färgen blev så weird i detta foto bara. Korrekt färg på första bilden.

Det är Marie Silkebergs åttonde diktsamling och jag fick den som recensionsex, började bläddra och fastnade direkt.

Den sista boken är ingen diktsamling utan en essäbok. Jag har följt Twitterkontot So Sad Today i flera år och blev så förvånad att hon 1. gett ut en bok och 2. att den gått så bra att den blir översatt till svenska. Kanske snyggaste omslaget jag sett i år.

Ingen aning om hur boken är, har inte ens öppnat den än faktiskt eh. Men twitterkontot är greatness så.

Förra veckan läste jag ut 2016 års Augustprisvinnare i skönlitteratur: Lina Wolffs De Polyglotta Älskarna. Jag läste ut den på bara ett par dagar, tyckte den var så bladvändig, välskriven, psykologisk och spännande. Och sorglig.

Boken är uppdelad i tre historier som knyts ihop. Den första handlar om Ellinor som lägger upp en profil på en dejtingsajt: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man”. En litteraturkritiker i Stockholm svarar och hon åker upp till honom och de går in i något slags weird ojämn maktbalans-förhållande.

Den andra historien handlar om författaren Max som lever i ett äktenskap som börjat gå på tomgång och börjar fantisera om att ta en receptionist han träffar av en slump i Word Trade Center vid T-Centralen som älskarinna. (jävlar vad lång mening sorry)

Den tredje historien handlar om en italiensk överklassfamilj som har förlorat sin förmögenhet och vi får följa en mormor, mamma och dotter i deras palats som de nu kommer förlora.

En sak som jag tyckte mycket om i denna roman (och som ni vet att jag gillar överlag) är att det finns så mycket fint att stryka under. Boken har ett väldigt speciellt språk som jag verkligen gillade. Den har många lager och vill säkert berätta något helt annat än vad jag läste mig till, men det är väl också det fina med böcker. Att man hittar det man själv söker för tillfället. Det här är en bok om män och kvinnor, om relationer, makt och klass. Jag tyckte om att kvinnorna agerar på ett klassiskt manligt sätt och vice versa: kvinnorna är raka och tydliga (nästan blasé), männen känsliga.

Samtidigt är den brutal ur precis samma slags perspektiv men omvänt – kroppar och personligheter beskrivs ingående på ett köttsligt uttråkande sätt. Slitåslängigt, som gamla urtvättade klädesplagg, något man enkelt byter ut – särskilt genom männens ögon. För en romantiker som jag själv gjorde det mig tung i hjärtat. Jag har aldrig känt så med män jag älskat insåg jag. För varje år som går med någon blir jag mer och mer fascinerad över de nya sidor som vecklar ut sig, ett annat sätt att röra sig i sömnen, en kort anekdot från ett möte, en ny fräkne. Är detta ett (socialt obs ej biologiskt) kvinnligt drag funderade jag på. Det är som att maktbalansen omstruktureras efter några år, och kanske är detta mitt relationsproblem. Kanske. Förjäkligt isåfall. Jag är så trött på män.

Gud. Svamlar jag nu. Ibland känns det som att jag långsamt håller på att bli sjuk i huvudet för att jag tänker så jävla mycket att jag knappt längre vet vad jag hittat på och inte.

Jättebra bok, väldigt mörk, men det är också det fina med den.

Denna feministiska autofiktiva roman från 1997 med genial titel kom nyligen ut på svenska. Den har legat på topplistorna i bokaffären i flera månader och jag har sett så himla mycket fina hyllningar kring boken. Blev nyfiken, inhandlade den och nu har jag läst klart den.
Inte så säker på om jag är lika head over heels som alla andra dock.

Handlingen är kittlande:
Filmmakaren Chris är gift med den franska kritikern Sylvére. De är ett hippt intellektuellt par, hon är snart 40, han betydligt äldre. En kväll äter de middag med Sylvéres kollega Dick. Inget händer under middagen, men Chris känner ett sexuellt band mellan Dick och henne själv. Hon och Sylvére lever så pass nära varandra (och har för länge sen slutat ligga) att hon vågar berättar om sin crush för honom. Tillsammans bestämmer de sig för att skriva brev till Dick där Chris kan få utlopp för sin förälskelse.

Genom breven väcks passionen mellan Sylvére och Chris igen samtidigt som Chris närmast blir besatt av Dick. Tillsammans börjar de leva i någon slags symbios av olycklig förälskelse där Sylvére sörjer Chris broken heart lika mycket som henne själv.

Jag skulle inte direkt säga att den här boken är lättläst, det tog mig ett bra tag att komma igenom den. I början var den så jävla bra och spännande. Början av tredje delen också, det gnistrade.
Men ofta, säkert i alla fall 50%, tyckte jag var segt, pretentiöst och ibland till och med innehållslöst. Det är så extremt mycket namedropping av olika konstnärer. Är jag ointelligent – tänkte jag flera gånger – är jag ointelligent som inte fattar symboliken mellan Dick och den här svåra komplicerade scenkonstutställningen hon är på och skriver om i tio sidor? Eller är det helt enkelt så att alla andra har låtsats tycka det är intressant för att verka smarta?

Inte vet jag, men vad jag vet är att den bok jag läser efter I Love Dick fullkomligt slukar mig, och något sådant skimrande vid för få tillfällen i Chris Kraus roman.

De intressanta delarna tycker jag var när den avgrundsdjupa längtan över Dick nästan strök över allt annat som hon valt  i livet. Hon hittar kopplingar till honom i allt. Vem Dick egentligen är är inte intressant för henne. Det är bilden av honom som skapas i hennes brev som gör honom levande.

Chris äger sin kärlek och ger honom alla karaktärsdrag hon har lust med eftersom hon inte har en aning om vem han är. Hon breder ut sig i dessa brev som är smutsiga, ärliga och längtande utan att ens fundera över hur de ska mottas. De måste bara ut. Precis på det sätt män har objektifierat kvinnor genom litteraturen och filmer since forever projicerar hon alla sina fantasier på denna man utan att överhuvudtaget bry sig om hur han kommer ta emot det.

Boken fick mig även att dra kopplingar i de valen jag gör i mitt eget offentliga utrymme (alltså denna blogg) just nu. Att det finns en feministisk handling i att vara skör. Att aldrig förminska sitt lidande bara för att det skulle vara en typisk ”svag handling”. Att våga använda hela sitt känslokapital utan att känna skam kring det är så sjukt viktigt tror jag.
Den som vågar känna mycket i och efter en relation är alltid starkare än den som inte vågar känna något alls.

I love Dick finns här och här.

Sjutton stycken böcker läste jag tydligen i år när jag räknade i min bok-kategori på bloggen.
Tänkte att det kunde vara kul med en topplista.

Vi börjar från plats 17 och räknar ner.
Vill säga också att alla böcker fick rätt höga betyg, skulle säga att sista boken redan börjar på 3,5 av en poängskala upp till 5.

PLATS SJUTTON.

Mina äventyr som kändisbantare av Rebecca Harrington

Författaren har testat sig igenom en rad olika kändisdieter och följt dem till punkt och pricka (mer eller mindre) för att se hur man mår när man lever som Beyonce, Karl Lagerfeld eller Elizabeth Taylor till exempel.

Jag skrattade högt några gånger, vilken jag sällan gör i böcker. Dock är det ju bara så att amerikansk witty humor inte riktigt kan översättas till svenska. Vi är roliga på ett annat sätt när vi skriver, på ett mer torrt sätt kanske. Den enda icke-skönlitterära jag läste i år.

PLATS SEXTON.

Du, bara av Anna Ahlund

Handlar om sextonåriga John som blir kär i artonåriga Frank. Problemet är bara att Frank är paxad av Johns storasyster Caroline.

Lättläst på ett bra sätt, sträckläste ut boken på några dagar. Det märks att författaren tyckte mycket om sin karaktärer och värnade om dom på något vis. Tyckte dock att sexscenerna var karaktärs-aparta och vissa interna grejer och konversationer de hade för sig var skämskuddiga och klichéartade.

PLATS FEMTON.

M. Varken mer eller mindre av Petra Backström

Nittonåriga Maj lever ännu i gränslandet mellan ung och vuxen: bor hemma, har just slutat gymnasiet och släntrar mest omkring på dagarna. Boken cirkulerar kring fyra killar i hennes liv som hon inte riktigt kan välja mellan. Alla uppvaktar henne rätt men hon är blasé kring de samtliga.

Boken är skriven på ett roligt sätt och påminner mig om Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld (<-läs!). Dock tyckte jag dialogen kändes lite krystad ibland, som en svensk film kan vara när det blir för teatraliskt.

PLATS FJORTON.

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert

Om att vara kvinnlig vetenskapsman under 1800-talet, en tid när man vet att man aldrig kommer få ett erkännande. Om den skamfulla kvinnliga sexlusten, om att vara tvungen att sköta sin ”kvinnliga hushållsplikt”, om revolutionära tankar och att längta till saker som kan te sig så nära men är så oändligt långt bort.

En spännande och lättläst historia att sträckläsa, känns som en classic sommarläsningsroman.

PLATS TRETTON.

Åsneprinsen av Caroline Hainer

Jim har inga särskild kvalitéer eller talanger. Han är medelmåttig och drömmer inte större än någon annan. Det är också det som gör den här boken intressant – till skillnad från de flesta andra romaner där huvudkaraktären har någonting eller drivs av någonting är Jim en av de statister i bakgrunden som går obemärkt förbi, men här sätter författaren honom i strålkastarljuset.

Det tog ganska lång tid för mig att läsa ut den för att jag fick så sjukt mycket dödsångest. Dagarna går och sedan finns man inte mer. Att en bok drabbar en på det viset är ovanligt.

PLATS TOLV.

Sund av Tove Folkesson

Eva hoppar av Arkitekthögskolan för att hitta sig själv istället. Vi får följa en ung person som försöker komma på vad 17 det är som gör henne lycklig egentligen.

Den stora behållningen i Sund är språket som är som en lång dikt nästan. Läste om meningar och stycken flera gånger för att jag tyckte att de var helt otroligt fina – hur kan man ens komma på en sån här bra metafor, tänkte jag ganska ofta.

PLATS ELVA.

Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson

En bok om kärlek & feminism & systerskap och annat viktigt. Boken innehåller både längre seriestrippar och korta historier komprimerade på en sida. Ändå finns det en genomgående röd tråd, om en person som försöker komma över en annan person.

En väldigt fin bok att ge till din närmsta kompis eller sträckläsa själv. Och visst är det kanske som Bim skriver: att kärlek borde inte vara svårare än att ta hand hamster. Så länge en blir älskad och får en grönsak ibland kommer man ganska långt.

PLATS TIO.

Presidentens Hatt av Antoine Laurain

En kväll i Paris hamnar en man vid restaurangbordet bredvid Frankrikes president.
Presidenten glömmer kvar sin hatt och mannen bestämmer sig för att stjäla den. När han kommer ut från restaurangen upptäcker han att den sitter helt perfekt. Dessutom får hatten honom att känna sig bättre, större, intressantare – och på något vis som någon annan?

Den här boken är som en liten saga för vuxna, skriven på ett sätt så att man nästan kan höra en berättarröst med fransk brytning i huvudet. Kan rekommendera denna korta, lättlästa och mycket franska lilla bok om en hatt på vift.

PLATS NIO.

Linjen av Elise Karlsson

Emma får ett jobb som redaktör på ett företag som gör manualer till föreläsningar om livscoachning och att ”finna sig själv” typ. Emma går helt upp i sitt nya jobb.
Men vad händer när det plötsligt sker nedskärningar i personalen? Vem är Emma om hon inte har företaget? Och hur långt är man villig att gå för att få jobba kvar?

Skriven på ett nästan hypnotiskt sätt med korta poetiska kapitel som jag fastnade väldigt mycket för.

PLATS ÅTTA.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Fyra bästa vänner lever tillsammans i New York, pluggar, äter god mat och lever livet. Men en av dem, Jude, döljer en hemlighet. En hemlighet så mörk att han spenderar större delen av boken att dölja den även för läsaren.

Den här boken tog tag i mig på ett sätt jag inte alls var beredd på. Sidorna är alldeles krullade av tårar. Jag har drömt om Jude om nätterna. Jag har skjutit boken under sängen för att slippa titta på den.

Vill du läsa en bok på 731 sidor som kommer göra dig jävligt ledsen men få dig att känna mycket – den här boken är för dig.

PLATS SJU.

Gästkatten av Takashi Hiraide

Ett par i Tokyo lever ett stilla liv. De bor i ett mindre hus med trädgård, skriver om nätterna, äter middagar med andra kulturpersonligheter i Tokyo på helgerna. Men en dag lyckas grannkatten ta sig över till deras sida av trädgården och allt förändras.

En bok om sorg och längtan och en stillsam skildring hur man kan bli kompisar med precis vad som helst: trollsländor, katter, cikador. Aldrig bönsyrsor dock.

PLATS SEX.

Tripprapporter av Tone Schunnesson

En kvinna åker till Thailand för att komma ifrån sitt liv och tänka igenom sina val. Händelserna som sker i boken är framförallt de inuti hennes huvud, när hon ser tillbaka på människor hon mött och saker hon känt. Det är män och knark och trasiga relationer och ogenomtänkta val.

Tripprapporter checkar av de flesta av mina favoritgrejer med böcker: Språket tar plats och leder fram berättelsen, huvudkaraktären är avig och unlikeable och det dramaturgiska drivet sker framförallt pga av feelings och inte av händelser.

PLATS FEM.

Det är natten av Karolina Ramqvist

En 85-sidig essä om skrivande och kanske framförallt om att vara en kvinna som skriver.
Handlar om några dygn hemma i Karolinas skrivhörna dagarna innan hennes nya roman ska lanseras. Hon fundera kring sin egen författarroll, kring rollen som författare i stora drag och vad som skiljer det manliga och det kvinnliga författarskapet åt.

En bok för alla som skriver. Så otroligt intressant, lite sorglig men framförallt inspirerande.

PLATS FYRA.

Glaskupan av Sylvia Plath

Sylvia Plaths första och enda roman. Esther får ett stipendium att tillbringa en sommar på Manhattan tillsammans med ett gäng andra talangfulla och vackra unga kvinnor. Alla ska börja hösten på fina college och varenda en spås en lovande framtid (= dvs gifta sig rikt).

När sommaren tar slut går Esther ner i en depression och börjar strategiskt, i total hemlighet, planera sitt självmord.

Älskade hur boken helt ändrade riktning och språket är så fint. Ångesten kändes rakt in rakt i och jag kan bara tänka mig hur mycket den behövdes tidigt sextiotal. Lika aktuell nu i och för sig.

PLATS TRE.

Flickorna av Emma Cline

Löst baserad på morden som utfördes av Charles Manson-familjen under sextiotalet.
Boken handlar om fjortonåriga medelklasstjejen Evie som rätt och slätt är uttråkad på sitt liv. Hon får syn på ett gäng smutsiga, smala flickor i en park och dras dit magnetiskt och hamnar snart i deras värld av sex, våld och droger.

Otroligt spännande bok, och helt SJUKT välskriven. Meningarna är som godis och den svenska översättningen är verkligen mega.

PLATS TVÅ.

En fest för livet av Ernest Hemingway.

Den här boken är självbiografisk och handlar om Hemingways tid som ung författare i Paris på 1920-talet. Man förstår ganska snart att Hemingway var typ Paris coolaste person när det begav sig. Han är ung, vacker, intellektuell och förälskad. Han umgås med poeter, författare och konstnärer och tillsammans diskuterar de rysk litteratur, konst och politik.
De är så obviously Paris hipstergäng där de släntrar runt med fickorna fulla av dikter.

Älskade denna boken. Önskar att jag fick hänga med dom! Tycker du om Paris, böcker, skrivande, unga män, författargossip och allmän dekadens är detta en bok för dig.

PLATS ETT.

Gudarna av Elin Cullhed

Bita, Lilly och Jane är sexton år och bor i Tierp. De är som en enad armé mot vuxenvärlden, patriarkatet, lärare och idiotsnubbar. Boken berättas ur Janes, som kallas Janne, perspektiv och börjar med att de sitter i hennes flickrum och skapar ett manifest.

I Tierp finns ingen som lyssnar och i skolan går Daniel Abdollah, Tierps underbarn, lärarnas älskling och Lillys pojkvän. Vad gör man då när han våldtar henne och ingen vill lyssna? Jo, man planerar en hämndaktion.

Den här boken är skriven nästan som i affekt. Man glider genom alla sidor som i ett rus, blir en fjärde medlem av detta gudgäng. Älskade varenda metafor och känslan att vara så snärjd på en plats bara för att ingen annan fattar. Läs, bara gör det. Årets bästa bok.

Translation. The books I’ve read this year in a top list.

Livet går upp och ner ni vet och för tillfället är det en del ner. Bestämde mig därför för att dra ner tempot på blogginläggen fram till nyår. Hoppas okej. Allt jag gör går så otroligt långsamt och går minsta sak på ett sätt jag inte tänkt det som är det som att världen ska rämna under mina fötter. Vad är det om, blir så ledsen över att mitt hjärta inte kan bete sig. Nu är det så i alla fall, och idag kände jag att det kunde vara passande då kanske med en bokrecension av en av de sorgligaste böcker jag läst i mitt liv typ.

Det här är en tjock bok.
731 sidor och säkert en, två kilo. Så stor att min väska blivit kollad de tre gånger som jag gått genom security på flygplatsen för att de inte förstått vad för stor tyngd jag har i väskan.
Det var ett litet liv.
Hade jag vetat från början vad Hanya Yanagiharas hyllade roman handlade om tror jag inte att jag hade läst den. Jag har blivit så himla ledsen av den här boken. Den är så sorglig. Eller nej förresten, inte sorglig: brutal.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara har blivit rätt hajpad under hösten och när jag fick den i present när jag signerade böcker i Gbg (tack!) blev jag himla pepp. Jag hade absolut ingen aning om vad den handlade om mer än att det var några unga killar som släntrade runt i New York och försökte komma på vad de ville bli.

Så börjar också boken. Man får mellan kapitlen följa Jude, JB, Willem och Malcolm – fyra bästa vänner som drar omkring i Downtown New York, äter på små hippa japanska hak, går på hippa fester och utbildar sig inom varsitt hippt högstatus yrke. De har ett så starkt vänskapsband sinsemellan som många utestående i boken nästan anser komiskt.
Shit va fint, tänkte jag de första tvåhundra sidorna. Ska jag bara mysa omkring längs med New Yorks gator med de här grabbarna i 731 sidor och läsa om helg-förälskelser och konstfester i Bushwick?
Som en Girls i bokform liksom.

Men nähädå. Det skulle jag inte alls.
Efter drygt 350 sidor eller något sådant (har förträngt) förstår man att boken handlar framförallt om karaktären Jude. Till skillnad från de andra tre unga männen förstår man att Jude döljer en hemlighet. En hemlighet så mörk att han spenderar större delen av boken att dölja den även för läsaren. Den sipprar långsamt ut mellan sidorna, väver sig in i händelser allt eftersom livet fortgår.

Jag kan inte berätta mer utan att spoila för mycket. Den här boken tog tag i mig på ett sätt jag inte alls var beredd på. Sidorna är alldeles krullade av tårar. Jag har drömt om Jude om nätterna. Jag har skjutit boken under sängen för att slippa titta på den. Jag ställde till slut en timer på en timme om dagen för att tvinga mig själv att läsa klart den, kötta mig genom slutet för att slippa den.

Så ja – vill du läsa en bok på 731 sidor som kommer göra dig jävligt ledsen men få dig att känna mycket – den här boken är för dig. Men är du minsta skör, är dina känslor oberäkneliga och svåra att hålla i styr, läs något annat. Jag vet ärligt talat inte om det var värt det. Vill även utfärda en triggervarning till alla med någon form av självskadebeteende – läs inte denna.

Nu känner jag dock ett stort behov av att få tala med någon om Ett litet liv. Har någon här läst den? Snälla berätta hur du känner, det känns som att jag lever ensam med Jude inom mig.

Boken finns här och här.

Translation. Just finished A Little Life by Hanya Yanagihara. The saddest book I ever read.