Idag hittar du en ny krönika i Metros papperstidning och på webben. Den handlar om att göra slut med en kompis.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→
Vi står och tittar på varandra. Vi borde kanske kramas nu men det gör vi inte. Med pojkvänner är det enklare, då kan man använda kroppen på ett annat sätt och göra saker bra igen. Men nu står vi bara här. Jag vet inte ens om jag är arg längre. Hon står och vrider på remmen till sitt armbandsur, maniskt, fram och tillbaka. Jag har sett det förut, den där gången hon snattade en parfymflaska och blev tagen av en väktare och några år senare när hon råkade kyssa en jag var kär i.
Vi har försökt göra saker bra igen alldeles för länge, det känns som år nu men det är bara ett par månader om man börjar räkna.

Vi reste iväg till Prag för några veckor sedan, vi delade kläder och belägrade uteserveringar. Vi försökte sminka över och plåstra om vår vänskap så omsorgsfullt, som par som köper hund när förhållandet för länge sedan dött ut. Jag kom hem dränerad från resan, grät hjälplöst sängen och min pojkvän frågade vad som egentligen hade hänt. Och jag kunde inte ens svara på det. Det fanns inga specifika problem, ingen enskild händelse. Bara känslan av att det här är fel, så jävla fel och jag tillbringade större delen av vår weekend med magont och sömnlöshet.

Jag kan ju allt om henne, hon som nu står mittemot. Jag vet hur hon vinklar ögonbrynen strax innan hon ska gråta, jag vet vilka godisbitar hon plockar ur skålen. Jag kan hennes killtyp och högtflygande planer. Vi skulle flytta till London ihop. Bo i kollektiv och äta majs direkt ur konservburken. Men någonstans på vägen särades drömmarna. Hon ville inte längre, och jag ville ännu större. Det kom smygande tills det helt slukade oss, ett tjockt grått täcke vi knappt kunde andas under, där vi inte längre delade en enda dröm.

Till sist kramas vi ändå, fast avhugget och kort.
– Ta hand om dig, säger hon och jag svarar du med men vet inte om någon av oss menar det. När hon vänder sig och går står jag kvar och väntar på tårarna. För jag ska väl vara ledsen nu? Vi som var som en enda person. Men jag får inte ens fram en snyftning. Istället är känslan motsatsen: som att en vass och stenig grushög lyfts från bröstet. När jag promenerar hemåt tar jag ut svängarna och går i stora slalomkurvor längs med trottoaren, sträcker ut armarna, andas frisk luft. Borde känna mig trasig men är mer intakt än någonsin, behöver inte göra något. Jag behöver inte, fastän jag delat silverhjärta i små tunna halskedjor och lovat lovat lovat i år efter år att vi ska stå enade mot livets alla orättvisor. Man kan stå på barrikaderna alldeles ensam också. Det räcker faktiskt.

.

Translation. My third column in the Metro newspaper. About breaking up with a friend.

Idag hittar du min andra krönika för Metro i tidningen eller på nätet.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→
Storgatan är kantat av gråa snödrivor men kvällsljuset pockar ändå om en stundande vår. Jag har på mig en ny jeansjacka och om några månader slutar vi nian. Från Seven Eleven några kvarter bort har vi köpt folköl i ett sexpack som snart är slut. Vi har gått gatan fram och tillbaka. Upp och ner, flera gånger, men inte upptäckt en enda fest. Vi har lyssnat invid bottenvåningarnas fönster och sms:at alla vi känner. Nu sitter vi på en trottoarkant och delar på en cigarett, skickar en halvfull ölburk mellan oss och väntar ut ännu en fredag.

– Hur länge ska det behöva vara såhär? frågar jag min kompis. Jag vet egentligen svaret. Vi är femton år, dömda att vanka planlöst längst med gator i minst tusen år till. I alla fall känns det så. Men istället pekar hon på huset mittemot, lägenheten högst upp och en tänd lampa i ett fönster.

– Jag gick i samma mellanstadieklass som hon som bor där. Hon heter Vibeke och om vi ropar hennes namn tillräckligt högt kanske något händer.

Att något ska hända är det enda jag drömmer om, varje fredag, jämt jämt jämt, och därför ställer vi oss upp och skriker. VIBEKE skriker vi, en gång två gånger tre gånger.
Till slut öppnas fönstret och någon i röd munktröja tittar ner.

– Vilka är ni? ropar hon mot oss.

Sedan blir vi inbjudna hem till Vibeke. Vi springer de fyra trapporna upp till hennes familjs våning som är stor med sirlig stuckatur i taket i alla rum. Utom i Vibekes. I Vibekes rum är knöliga affischer på Jim Morrison tejpade över stuckaturen och väggarna målade röda. På ett bord brinner fyra olika rökelser och luktar sött ända ut i hallen. Vibeke sitter på golvet, röker cigaretter och målar stjärnor på sina jeans med tuschpenna.

– Hej, säger hon. Kom in.

Jag står i dörröppningen, känner hur min strama hårtofs dras åt ytterligare, att tillknäpptheten studsar över Vibekes väggar. Samtidigt måste jag hålla ett hårt tag om knapparna på min jacka för att inte allt som händer inuti ska bubbla över. Det känns som att jag kommer kräkas glitter och konfetti över Vibekes matta av ren upphetsning. Härinne börjar inte bara fredagen, här börjar allt. Jag har blivit inbjuden till en hemlig portal, en egen Narnia-garderob.

Vi sätter oss i en ring på golvet. Vibeke ritar likadana stjärnor på mina nyinköpta byxor. Jag tänker att jag vill att hon ska rita stjärnor på alla mina kläder. När klockan slår efter midnatt går vi därifrån höga av rökelsedoft och nya musikupptäckter. Jag får låna en vinylskiva och vågar inte säga att jag bara har CD-spelare hemma.
Dagen efter är allt förändrat och jag släpper ut håret och sätter aldrig upp det igen. Ligger i sängen, stryker Jim Morrisons kinder på omslaget till The Doors första album och förstår att nya världar finns överallt. Man måste bara skrika tillräckligt högt för att hitta dem.

.

Translation. My second column in the Metro newspaper. About being 15 and searching for bigger things and adventures.

Från och med idag är jag ny kolumnist i Metrotidningen. Kul va! Varannan fredag kommer det gå att läsa mina krönikor i tidningen och på webben.
Den första publicerades idag och handlar om att säga upp sig.

LÄS HÄR eller här i sin helhet:

→

”Nu säger jag upp mig”, viskar jag till min kompis i trängseln på ett tak någonstans i Brooklyn. Vi klamrar oss fast kring varsin burköl och hans ögon växer.

”Är du helt säker?”

Jag står i en vårjacka trots att kalendern visar januari och knuffas fram och tillbaka i svärmen av fest. Musiken dånar ut i natten, visslar sig fram mellan broarna. Han kastar iväg sin burk och lägger sina händer om mina axlar.

”Vill du verkligen offra det här?”

Och jag vill förstås svara att jag vill det. Att jag är fullkomligt och hundra procent redo att släppa det här livet. Men det är jag inte. För bara några dagar sedan hamnade vi på en oansenlig bar som efter en timme sprack upp till en guldglittrande burleskfest. Dagen efter det stod vi i ett vardagsrum som byggts om till en teaterscen. Och i dag: i dag åt vi ostron i en skybar och såg en skymt av Harrison Ford. Nu står vi här, på en takfest fastän det är januari. Hur kan jag vara säker? Jag har aldrig varit så osäker på något i hela mitt liv. Men i stället svarar jag:

”Ja. I morgon säger jag upp mig.”

Men det blir i morgon alldeles för fort. Jag har bokat ett möte med min chef strax innan lunch. Jag övar meningar och bortförklaringar och potentiella scenerier. Halsen är så torr, kanske ett resultat av gårdagens öl, men det känns inte så. Även om jag har sagt upp mig förut är det inte samma sak som nu. Det här är inte att ge upp ett jobb, det här är att ge upp allt. Manhattans breda avenyer, Bushwickmän i hatt med mjuka läppar, pizza slices för en dollar, de fluffiga träden i West Village och: mitt hem. Jag krigade så länge för den fina visumstämpeln i passet och nu rycker jag undan den från mig själv. Tre år i New York är en livstid. Jag tittar på bilder innan jag flyttade och tänker att jag ser ut som ett barn. Hon där, hon visste ingenting. Hon visste inte att det skulle bli precis som på film: att storstäder tar en med storm. Framför allt de på öar. Framför allt de som aldrig sover.

Jag blir vinkad in i det inglasade hörnkontoret där min chef frågar vad som står på. Jag vill egentligen svara att exakt allt jag känner står på, men i stället gör jag något annat, jag minns det knappt. Jag säger upp mig. Säger upp mig från det fina kontoret på den tjusiga adressen, säger tack för allt men nu måste jag fara. Adjöken adjö.

När jag lämnar rummet tänker jag inte på New York. Jag tänker varken på takfester, Broadwaymusikaler, Williamsburghipsters eller den dammiga söta doften i East Village under sommarmånaderna. Jag tänker inte ens på de breda storslagna avenyerna som viker ut sig utanför fönstret. I stället tänker jag på ögonblicket i det inglasade hörnkontoret när han frågar,

”Men varför?”

Och jag svarar, för att det inte finns något annat svar då eller nu eller någonsin:

”För att jag vill skriva. Jag vill inte jobba på kontor. Jag vill bara skriva.”

.

.

Translation. I’m the new columnist in the Metro newspaper. Here’s the first column, about quitting your work.

I helgen publicerades min ledare i bilagan Gymnasieguiden som kom med SvD. Jag skrev den i uppdrag för Friends, som ni kanske minns är jag en av deras ambassadörer för 2014.
Bilagan är till de femtonåringar som gör sina gymnasieval, och jag ville skriva något om att välja det som känns bäst nu och inte fundera sig galen på vad man ska bli sen. Det handlar ju framförallt om att man ska må så bra som möjligt de nästföljande tre åren tror jag, det är då det också kommer gå bra i skolan.

Här är krönikan i sin helhet:

→

Några månader efter att vi har stått på skoltrapporna, viftat med vita mössor och sjungit om studentens lyckliga dagar får jag jobb på Seven Eleven. Jag har nattskiftet och står till tre på morgonen nästan varje helg och vänder på knastriga cheesebites och värmer pizza slices till fulla tjugoåringar. En fredagskväll kommer min gamla gympalärare in. Han beställer en kaffe och synar mig uppifrån och ner.
– Jaså, säger han. Så det var här du hamnade.
Och jag mumlar något otydligt tillbaka medan jag tar betalt. Ser honom gå därifrån medan ilskan pulserar i bröstet.

Jag borde förstås ha svarat:
– Ja. Här står jag idag. Men du vet inte att jag har en telefon full till brädden av sms från personer som frågar när jag slutar egentligen. Så att vi kan ses, helst genast. Personer som jag inte hade en aning om existerade när jag i nionde klass längtade ut och bort och iväg. När jag vaknade med hopsnörd mage och undrade när man skulle sluta vara så jävla ensam egentligen. När man skulle få slippa vara låst i rollen som nörd fastän man i sitt flickrum hade femhundra andra kvalitéer – som att kunna alla texter från första Kent-skivan utantill och vara jättebra på att berätta roliga historier.

En augustimorgon som sextonåring hamnade jag i samma klassrum som de personerna fastän vi kom från helt olika delar av stan och hade helt olika bakgrunder. Året var 2000 och nästan alla andra såg ut som Paris Hilton-kopior, trippade runt i små taxklackar och färgglada partytoppar fastän det var måndagsförmiddag. Killarna hade uppvikta skjortkragar och bakåtkammat stelt hår.
I myllret av Gucci-väskor fann vi varandra. Det var han som hade jeansen ut-och-in för att han var helt säker på att den trenden skulle slå in när som helst, hon som svor på franska och var besatt av Formel 1-bilar. Han som färgade sina tjocka mörka lockar kritvita och han som kom från den stökiga delen av staden och berättade historier om när hans kompis dränkte en anka ”bara för att”. En brokig skara som tillsammans smälte ihop till allt jag hade drömt om. Vi reste på musikfestivaler, satt tillsammans i klassrummet och vi åt lunch på McDonalds när det serverades fiskgryta igen och igen och igen. Vi pluggade till prov på caféer och drack folköl i trappuppgångar. Jag gick ut gymnasiet med helt okej betyg men med ett desto hoppfullare hjärta.

Det var elva år sedan idag. Nu bor en av dem i Kina. En annan jobbar som mäklare i Paris, en tredje blev sjukgymnast och den fjärde bygger om bilar. Vi gick samma linje men valde helt olika framtider. För att man kan det. För att ingen kan styra vem du är, eller vem du ska bli, vare sig du är femton eller nitton år och vänder korvar mitt i natten. För så länge man umgås runt människor som får två timmars religionslektioner att verka något lättare har man kommit hur långt som helst.

Så stirra dig inte blind på de olika gymnasievalen, de kommer inte sia din framtid. Se dem istället som en dörr till människor som är lite mer som du. Se valen som platser som gömmer de där personerna som kanske förändrar ditt liv, som du kan sätta dig bredvid den där första dagen, ett augusti 2015 och säga:
– Hej.

Idag har jag skrivit en krönika i en bilaga i SvD som Friends har varit med och gjort. De ville att jag skulle skriva om barn och utanförskap.

→
Min lillebror var nio år när han började ta hem äldre barn till oss. De spelade tv-spel i hans rum och satt med vid middagsbordet, småpratade med mina föräldrar, tog en extra portion potatismos. Vissa gick i min klass och ofta var jag rasande för att han bjöd in dem. Varför drog han alltid hit dem som ingenting var värda? Tänk om någon trodde att det var MIG de umgicks med? Jag vägrade inse kopplingen. Vägrade förstå sambandet mellan alla dessa barn han så envist placerade i rummet intill mitt.

Jag var tre år äldre men han var mognare och lugnare på många sätt. Jag hade hariga ögon och oroade mig ständigt hur jag framstod, hur jag såg ut, om någon av de populära händelsevis gav mig en blick. Min lillebror vände dem ryggen och letade på den andra sidan. Han hämtade upp barnen som stod gömda bakom klätterställningen och han gav upp sin finaste glaskula till en pojke i min parallellklass som stammade så mycket att hans pappa ibland satt med på lektionerna. Och sedan kom de till oss. Fnissade högt över olika brädspel och bläddrade i serietidningar. Min bror gick fortfarande i lågstadiet men det verkade oväsentligt. Åldern spelade inte någon roll, jag lyssnade genom väggen hur skolans tystaste kille vred sig av skratt i hans säng.

Och så blev vi vuxna. Jag var tjugotre och han nitton år när vi satt på golvet på en fest. Jag nämnde hans räddningsaktioner i en förbisvepande mening, som en självklarhet, men han stannade upp mig.
– Vad menar du?
Och efter ett par ”men du vet han” och ”du minns väl när du” och ”i ditt rum så ofta” så slog det mig, han mindes inte. Han hade glömt bort. Den nioåriga pojken var bortträngd ur minnet, ersatt med något annat. Och jag upptäckte att det gällde inte bara min yngre bror, det handlade om de flesta runt omkring mig. De hade glömt, ersatts av nya versioner, som om de fötts som färdigpaketerade vuxna och det som hänt tidigare bara var något suddigt och vagt.

Men barnen gömmer sig i högsta grad innanför kostymerna. Jag ser de en kort stund bakom fiskdisken på ICA när en levande krabba rymmer från sin plats och en stressad mamma inte kan kväva sitt fnitter. De finns där, varenda en, trots måndagströtta ansikten i fyrkantiga byggnader. Och lika mycket finns de kvar på skolgårdarna. Hon som gömmer sig bakom klätterställningen, han som stammar så högt och ofta, och hon som smälte in i väggen, blandades ihop med den gråaktiga cementen för att till sist försvinna helt. Och när min bror en dag, bara för någon månad sedan, tog tag i min arm och utbrast, Sandra, jag minns nu, så är det långt mycket större än nästan allting annat. För hur ska vi annars förstå att även nioåriga pojkar med glaskulor kan skaka om världar, om vi inte ser den skrämda lilla personen inuti oss själva?

Translation. I column I written was published today. It’s about how terrifying it sometimes can be to be a kid, and how it might be important to remember that, even when you are an adult.